Snälla Kristin nej!

Det blir fotvägen till Centralen idag. I så god tid är jag ute.
I kön till kaffebaren möter jag min musik-idol Jocke Å som också han vet vad det vill säga att längta efter sina barn. Han skall till Malmö och spela. Vi pratar om tåg kontra mini-vans. Han har hunnit tröttna på de sistnämnda. Vi skiljs och jag undrar om vi valt vägarna eller om vägarna valt oss.
Sedan tänker jag Vad fan och köper en MM enbart för att läsa Nils Lofgren-intervjun. Mannen har gjort tusen spelningar med Springsteen och gitarren är hans liv – hur skulle artikeln kunna vara ovärd att läsa?
På vägen ut faller min blick på pocketboktiteln Snälla pappa nej! Förstår inte att folk orkar läsa det de orkar läsa, men tackar gud för att det är så. Borde min bok hetat något liknande? Snälla Kristin nej! kanske? Hade inte det varit en titel att suga på för alla entusiaster på Flashback så säg?
Kurt Cobain ville ett tag att Nevermind skulle heta Sheep, syftandes på den lättledda publik som skivan var riktad till. Värden är full av kassa titlar som aldrig blev. Man kunde samla på dem tills man trilla av pinn och sedan ge ut en bok.
Det måste bli ett slut på detta snart. Men nu är det bara tio dagar kvar till boksläpp. Sedan är jag långt borta, i hjärtat av landet, karvandes ännu ett mörkt kapitel i historien om vår tid i nästa bautasten.
Intervjun i Stockholm City kommer på tisdag. OBS: Jag sa tvåtusen bra saker som inte fick plats. Jag tenderar att babbla mer och mer må ni tro! På måndag bjuds nästa chans enär jag då ger en intervju för GP.
I morse vaknade jag till ett synnerligen trevligt sms från en läsande vän. Ändå låg jag där i badet sedan och grubblade över det där med tempus. Jag som ofta dömt dem som inte förmår glädjas åt framgång! Min käresta påminde mig om ironin i det.
Låt mig bara säga det: Du hade alltid rätt om tempus, Kleenis!
Sedan på regionaltåget via gamla Eskilstuna skulle jag skrivit ut en intervju med en extremmetallpionjär från Finspång men hade glömt lurarna hemma. Alltid är det nåt. Men min vänsterhand läker fint. Snart har jag två brukbara långfingrar igen. Mitt liv är inte märkvärdigt, men det är mitt. Nu: Strängnäs. Snart: Mer kärlek.