Smärtan av allihop

I feel the pain of everyone / then i feel nothing – rader som står sig i dessa tider av ökat självskadebeteende bland ungdom. Ändå skulle jag inte nynna på den där låten om det inte var för att jag just beundrade jpegs av en Fender Jazzmaster J. Mascis signature i lila metallic. Jag repeterar: Lila metallic. Tänk att det finns ett sådant instrument! Det är nog inte sant egentligen. Det är nog vår skapare som drar i mitt lilla ben. Eller om han vill ge mig en försmak av paradiset.
Idag arbetar jag i offentlig miljö. Jag säger inte var, men det är nära en fontän och dricks kaffe där. Två kvinnor med var sin laptop sitter där redan när jag kommer.
Vad gör alla människor med laptops på fik utan LAN? Kan någon undersöka saken?
Nu dyker den tidigare programledaren som jag tror har barn med Thorsten Flink upp. Hon sätter sig i ett hörn med två vänninnor. Då och då skrattar de högt. Något skiljer min värld från deras. Mina sinnen söker förnimma vad utan att jag kan göra något åt det. Hon ser bra ut på det där sättet som människor gör när de har fattat beslutet att se bra ut. The power of makeover. Kanske handlar mycket av det om att ha råd. Det är vad vissa av mina kvinnliga vänner brukar betona.
Jag tror också det handlar om att man aldrig gör max av detta liv förrän man insett sin dödlighet. Om att en dag vakna och inse att man har en kropp. Att frånvaron av lönnfetma är en ändlig resurs. Liksom de flesta former av yttre skönhet. Att tidens långa fingrar en dag kommer sno oss på allt vi har. Bengt Olson skrev så en gång. Jag tänker på det ofta.
Nu tar sig tre män upp för den knirkande spiraltrappan. En av männen hälsar på en av kvinnorna. Manstrion sätter sig i andra änden av lokalen. En av dem skall intervjua en annan av dem. Jag behöver bara slänga en snabb blick på den tredje för att se att han är fotografen. Jag kan det här nu.
"Vad drev dig tillbaka efter olyckan?" frågar reportern. Fotografen tar upp en kamera och jobbar loss med linsen i min riktning. Kanske hamnar jag i tidningen som en suddig fläck någon gång snart. Intervjuobjektet har resväskor och skor i mocka. Kanske var han en gång idrottare. Han talar någon slags östgötska och har kort i nacken, flurigt och blont uppe på huvudet.
"Är man någonsin rädd?" låter det från manshörnet.
Och senare: "Du måste vara extremt tävlingsinriktad – vad gör du av den kraften idag?".
Det får mig att minnas. Det får mig att le.
Nu: Mera skratt från kvinnorna. Vad kul de verkar ha. Har män så roligt? Tillsammans? På en tisdag? Verkligen? Vad gör män när de har så roligt? Upplys mig någon!
I eftermiddag köper jag Damernas Värld och klipper ut. Tar ett tips från min inre Ari Gold och ägnar ett ögonblick åt att smälta hur långt vi kommit.
"Hur är du som privatbilist då?" Östgötskt mummel.
"Du kör ingen racing alls nu?"
"Har din relation till din fru förändrats sedan olyckan?"
Etcetera.