Nu hör jag vad flertalet av er tänker

Från och med måndagen den första obarmhärtiga september börjar jag gästblogga på Bokcirklar.se Det blir kulmen och slutet på min karriär som bloggare.
Där kommer jag berätta sanningen om tillkomsten av min nya roman "Jag tror vi behöver prata faktiskt" samt låta läsarna följa med mig på såväl Bokmässan, de första bokhandelsbesöken, samt kanske någon TV-debatt och...vi får se vad det blir mer. Jag bloggar då för en ny läsektrets varför det förefaller sannolikt att jag kommer behandla en del saker jag redan trummat in med all önskvärd tydlighet för er som följt mig på denna resa.
Men mest vill jag skriva om pedalbord.
Bilden ovan visar en bekants senaste inkarnation. Nu hör jag var flertalet av er tänker: Blir inte grundsignalen lidande när han skickar det igenom så många boxar? Men det är just vad den inte blir! Signalen går faktiskt bara in genom den blå Boss-kompressorn, Zack Wylde-overdriven samt Subdecay-overdriven innan den angör världens bästa gitarrförstärkare. Övriga effekter är anslutna via den senares effektloop.
Träffade Niklas Frisk i en musikaffär på Skånegatan igår. Han var ute och letade efter rätt strängar till en Gibson GS med ett sådant där gammalt, sladdrigt svaj. Jag sa som det var till honom: Att en vän till mig köpt den nya Voxen. Han frågade om det var den där man kunde justera biasen på baksidan. Jag blev tvungen att svara väldigt svävande, att "Nä, alltså hmm det är inte den där nya, handlindade lyx-Voxen..."
Sedan kom det för oss att inspektera bak-panelen på nämnda nyförvärv och vad hittade vi där, om inte en switch för just biasen! Bias vet jag egentligen inte vad det är. Att stå och vara snygg under diskussioner där man egentligen inte fattar ett jota är dock en företeelse som jag önskar uppvärdera.
Annars har jag på sistone tänkt mest på overdrive-pedaler. Att de är som ens missanpassade brorsas nya flickvänner eller som goter från Färgelanda ihopbuntade på en gigantisk rockfestival. Alla skriker de: Jag är speciell. Men egentligen är det bara samma gamla overdrive, eller är det det?
Den orangea babyn, tvåa från vänster i bild, har något jag aldrig upplevt i en annan pedal: Möjligheten att steglöst gå från helt rent ljud till precis den där punkten då det börjar spricka. Nä nu slutar jag. Någon sa att man aldrig skall blogga om saker man verkligen bryr sig om. Vi ses på Bokcirklar!