En rolig sak med att vara aktuell med en (uppmärksammad) bok är att man måste köpa tidningen Café och bläddra fram till deras boksida och kolla vad de skriver om den. Mitt verk belönas med tre fiskargåbbar emedan Chuck Palahniuks "Snuff" får fyra. Kan det verkligen vara möjligt att den boken är en större läsupplevelse än min? Vem som helst förstår väl att det aldrig kan stämma? Jag ska nog ta och själv kontrollera hur det är med den saken. Med all respekt: Tyler Durden liksom. Men först skall jag ligga här och bara soff-flämta efter ännu en eftermidddag av arbete, barnhämtningar och matsäckspreparering.
Hur kunde jag förresten missa den nya SVT-serien om singelmammor? Någon som såg? Och hur är det egentligen – har alla bloggar, reality-TV-shower och böcker på temat streta på med familj- och hushållsbestyr ökat förståelsen för människor i nämnda sits? Som bloggare har jag länge känt mig förvissad om att det är lönlöst. Att det enda som tillfredsställs är det vojeuristiska eller hur det stavas.
Visste ni att ordet familj härrör från latinets famulus som betydde ungefär liten hushållsslav? Jag hade tänkt spara det till den där Josefsson-debatten men varför hålla på visdom när man kan gödsla? Livet är ett dött lopp mellan ovikt tvätt och ännu obehandlat stoff.
Såg ni J. Mascis-klippet? Vissa spelningar är bättre i muntligen återgiven form. Som Dinosaur Jrs återföreningsgig på Emmaboda förra sommaren. En spelning jag inte var på men fick beskriven av en trevlig amerikan några dagar senare. Det lät ungefär såhär (tänk er lätt pårökt San Francisco-dialekt)
The whole stage was full of Marshalls and i don´t think the PA was even on. Both Lou Barlow and J. Mascis were like masters of their instruments. And it felt like they both were thinking: "You and me aren´t that tight as friends, but I know that whatever I play is gonna sound great together with what you play..."
Hoppas vi ses på måndag!