Några svängar över rälsen senare så händer det plötsligt: Vi är i Näsåker. Jag lämnade en stor del av tids- och rumsuppfattningen någonstans vid Forsmo kraftstation och blir trots vår långa resa fullständigt tagen på sängen. Är vi verkligen redan här? Jo, nog ser det ut så. Till vänster om oss: Ännu en gigantisk kraftverksdamm samt bron över Ångermanälven. På andra sidan bron: Vägskylten med den välbekanta fornminnessymbolen. Allt ser ut som om jag lämnade det igår. Fast mindre. När vi parkerar bilen bakom en Holländsk familj, strax intill den där vägskylten, kan jag konstatera att man inte har byggt ut parkeringsmöjligheterna på tjugofem år. Detta trots framgångsrikt varumärkesbyggande av hällristningarna som "världens äldsta grafittisamling". Men intill älven är det ju stup åt alla håll – var skulle man bygga en parkeringsplats? Jag inser hur tanken på en ny parkeringsplats invid Nämforsen mer än något annat speglar hur jag vant mig att se ytor exploateras. Här verkar inte tiden bita. Promenaden ner mot de berömda hällarna är ännu så brant att man får hålla i sig i tallarna för att inte falla. Sedan står jag där, vid de släta hällarna nedanför kraftverkets jättelika dammluckor. Tänker på den där promenaden över hällarna. Insikt 1: Hur många minnesbilder som skapas i efterhand. Insikt 2: Hur mycket jag gjort i dessa trakter som jag skulle bli hysterisk om mina egna barn gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar