Man kunde spolats bort

Silverdjuret skjuter som ett spjut genom skogen och Radion spelar Warren Zevons "Werewolves of London". Jag tänker på Virtolina. Om jag gjorde en skvallertidning skulle den vara smal. Innehålla skvaller om kanske två personer per nummer.
Jag hade en period när jag, självklart mycket diskret, brukade fotografera kändisar med min mobiltelefon. Inte vilka som helst. Bara de som representerade något i min värld. Fotona var suddiga och tagna på så långt avstånd att människorna på dem omöjligen kunde identifieras. Men jag visste: Hives-Pelle och Maria vid Östermalmstorg. Ulf Lundell i kön på Sju-elvan. Carla på Repslagargatan. Bo Sundström med fru och barn på väg ut från café Rival. Känner ni hur denna uppräkning plötsligt blev en aning otäckare? Till alla berörda: Jag menade inget illa. Det skulle aldrig fallit mig in att missbruka bilderna. Jag såg mig dem som pusselbitar i ett imaginärt konstprojekt. En slags humoristisk antites till den objektivet i ansiktet-kultur som blivit underhållningsnorm. Det som hände sedan var att min telefon la ner.
Nu känns landskapet runt oss är välbekant trots att jag aldrig sett det förut. Jag har ju aldrig kört den här vägen, men jag vet att vi förr eller senare borde hamna i Näsåker – samhället vid branten. Med alla hällristningar, dit och mina vänner brukade cykla ibland. Nu kör vi utmed älven där någon bedriver flottuthyrning. En av flottarna har bastu. En annan spis. Vi talar om en gammaldags, svart åttahundrakilosspis som måste suttit i någon stuga från artonhundratalet. Landsvägen sicksackar sig hela tiden över ett järnvägsspår vars varningsljus blinkar vitt och olycksbådande. Järnvägens sätt att säga Jag är fortfarande i bruk men det enda som färdas på mig nu är enorma godståg som det tar en mil att får stopp på, så vistas inte i närheten av mig om du inte vill riskera att du och din älskade blir blodmos. Vad är det korrekta sättet att passera en järnvägskorsning – någon som vet? Jag har extra stor respekt för järnvägsövergångar efter en olycka där vi en gång hade ett sommarställe. En mamma och hennes vuxna dotter blev påkörda av rälsbussen när de satt i bilen som stod på spåret. Båda dog. Man vet inte varför de stod där. Det spekulerades om att de skulle ha grälat, men vem kan säga säkert? Även i byn där jag bodde som sjuåring dog en man invid järnvägsspåret. Han hade inga synliga skador. Man sa att något måste stuckit ut från tåget och dödat honom.
Nu till det jag ville avhandla: De vänner jag en gång hade i dessa trakter. Patric, Max, Dan. Ingen av dem vet att jag är på väg. Kanske är jag här för att jag hoppas finna spår av dem. Stöta ihop. Till exempel så är jag rätt nyfiken på om min gamle musikstudiekamrat Dan fortfarande spelar. Det senaste jag hörde om honom var att han köpte min mammas hus mitt ute i skogen där han sedan byggde ett sexkantigt torn. Det där tornet skulle man vilja se. Så klart jag inte glömt. Den här gången vet jag dock inte hur mycket av det förflutna jag är beredd att släppa in. Kanske är den här resan något av ett genrep. Klart man inte kan göra upp med en hel uppväxt på en helg. Det var min vän Komikern som konstaterade det, när jag berättade för honom hur jobbigt det hade varit att återvända till Östersund den första gången jag spelade där med Docenterna. Jag är så mycket gladare och tacksammare nu. Och väntar mig mindre. Där jag är nu är varje andetag en plusnotering på livskontot om ni ursäktar att jag går Mia Thörnblom på era arslen. Nu glesnar träden i dalgången till höger om oss. Vi har kommit fram till Forsmo kraftstation. Jag har fått veta att den numera sköts av en gammal bekant till mig. Han sitter vid en stor sambandscentral och öppnar och stänger dammluckor. Håller koll på turbiner och vattenflöden.
Jag parkerar bilen invid älven. Allt är knäpptyst och inte en människa finns inom synhåll. Jag går ur och vandrar ut längs betongen. Det är nästan litet förvånande att det är tillåtet. Och i dessa miljöer lekte jag ofta som liten. På min vänstra sida virvlar det svarta vattnet. På den högra sidan gapar en avgrund ner mot några betongfundament, avsedda att dämpa fallet av alla ton vattenmassor när dammluckorna öppnas. En skylt upplyser besökaren om att ingen varningssignal föregår lucköppning. Jag minns hur jag och mina vänner en gång vandrade längs de nakna klipporna alldeles under Nämforsens kraftstation. Eller gjorde vi verkligen det? Saker kunde varit värre. Man kunde spolats bort. Så mycket bättre att stå här nu. Se kvinnan på bilden vandra mot mig från bilen där hon just vaknat.