Läs inte denna blogg!

Jag är tillbaka i huvudstaden. Det är morgon och barnen sover medan jag tänker på pennor som vässas.
Vad är sannast – intellektuella konstruktioner om att man står över andra människors värderande av en, eller de där sekunderna av 48 karats skräck för ljudet av morgontidningen där ens verk recenseras?
Jag sätter mig vid datorn. Hamnar på ansiktsbokschatten där någon börjar kommunicera med mig. Och döm om min förvåning om det inte är en annan i höst debuterande författare på Svensk bokhandels lista!
Nu går jag in på Viktoria Eglers författarpresentation.
Hon har tydligen blivit tillsammans med en gift man, splittrat hans familj och inträtt i rollen som ofrivillig styvmamma till hans barn. Hon gillade inte hans barn. Och har skrivit en bok om det. Props for the balls! Tror bestämt att Grandios Förlag har signat sig en liten homewrecker! Men ärligt talat: Hade det inte varit minst lika intressant att höra den andra kvinnans berättelse?
Mer om knivar, pennor och motorsågar: En författande vän till mig som vi kan kalla My Little Pony sa till mig: "Om du skall ge ut en roman så måste du sluta blogga. Folk kommer läsa den si eller så om de vet för mycket om dig" My Little Ponys ord sjönk in i mig medan jag undrade vad jag egentligen satt igång. Skall jag lägga ner i hopp om en klapp på axeln – och samtidigt gå miste om en möjlighet att nå ut? Jag stod inför ett val. Det slog mig att ingen upphovsman någonsin kan kontrollera hur deras verk tolkas och att de flesta böcker försvinner i mängden – så vad jag att förlora? Kunde inte bry mig mindre om någon sågar mig. Men det kunde jag visst! För vem vill ha negativ kritik? Då är det väl snarare upp till recensenten att låta bli att läsa en viss författares blogg – om det är som du säger, My Sweet Little Pony som inte har ringt på ett tag?
Saker jag INTE är rädd för: Att ingen skall köpa boken. Att man skall skriva att jag inte kan skriva. Att boken skall passera obemärkt. Att man inte skall finna den underhållande.
Jag är rädd för att boken skall politiseras.
Eller att man skall skriva "Den här boken får högsta betyg i realism. Jag tror på huvudpersonen och jag hatar honom". Vilket i och för sig vore konstigt, med tanke på att Martina Lowden skrev just det om fransosen Nicolas Fargues roman "Jag är bakom dig". Då skrattade jag gott må ni tro! Nu gör jag det inte.
Det vore också beklagligt om man med denna bok skulle försöka beslå mig med att vara en kärnfamiljskramare eller värre saker. I så fall vill jag att ni skriver på vilken sida. Leta på mina damer och herrar! Kritik av ovan nämnda slag undanbedes vänligt men bestämt. Bortrest.
Men egentligen tror jag kritikrädsla handlar om upphovsmannens svårighet att skilja sitt ego från sitt verk. Och att mamma inte skall fatta vilken bra bok jag skrivit.
"Men kan inte din mamma själv läsa din bok då, och göra sin egen bedömning?" Tja nu råkar det vara så att jag har sagt åt henne att jag inte vill att hon skall göra det. Att den inte är av det slag som man vill att ens föräldrar läser.
Bilden ovan är från Utmarksmusiken, en akustisk festival som min pappa arrangerade i norra Värmland nu i helgen. Det lilla hårdrockgänget satt där mitt i skogen under en tall – iförda sina black metal T-shirts, utan att man riktigt förstod varför. Jag tog en massa bättre och gulligare bilder på poeter, getter, barn, säterkullor och kolbullar, men jag känner av olika skäl inte för att publicera dem här.


Fotnot: Recensionsdag för "Jag tror vi behöver prata faktiskt" är måndag den 25 augusti.