torsdag 29 maj 2008

Lita på Mama

"Är din bok självbiografisk?" Frågar journalisten ifrån Sveriges viktigaste kvinnotidning i luren. Jag svarar nekande.
En stund senare mejlar hon mig artikeln. Där svarar jag något helt annat. Efter ymnigt bloggande, mejlande och ringande blir det till sist rätt. Man hade låtit mig förstå att hela tidningen egentligen var klar, men att de väldigt gärna ville skriva något om min bok i den. Håll även utkik efter den kommande intervjun med mig i tidningen Amelia. Jag mötte den kvinnliga reportern på mitt stamcafé. Hon satt mitt emot mig och skrev ner det jag sa på en jätteliten laptop. Hennes fingertoppar riktigt smattrade som kulor ur en M-60. Nu får jag lust att lägga in en bild på en M-60 här bredvid bara för att alla skall förstå. Men det skulle så klart sända beklagliga signaler. Generera prat om att Klingberg är på krigsstigen. Låt mig försäkra er: Inget kunde vara mindre överensstämmande med sanningen. Jag är, som Larry Lövgren diktar på en kommande Docenterna-hit, En annan nu. From som ett litet lamm sitter jag här framför den silvriga i kulturkåken och bara ler, till och med när jag nästan är på väg att bli felciterad i medelklassens husbibel nummer 1. Mama. Denna bastion av livsstilsföräldraskap, konsumerism, längtan, flykt, drömmar, kvinnliga attribut som trycker på alla mina gas- och bromspedaler samtidigt. Ger mig känslan av att inte veta om jag vill bli svald eller springa för livet.
Missa inte heller artikeln om Den nye mannen i den populärpsykologiska tidskriften PS, där jag också är intervjuad. Kvinnan jag talade med var några år äldre än mig och vårt samtal kommer resultera i en, i mitt tycke, ganska läsvärd artikel.
Och medan vi är inne på det: Jag är generellt sett inte särskilt intresserad av självbiografiska böcker. Som jag ser det så förutsätter läsandet av självbiografiska böcker att man är intresserad av personen ifråga. Och jag är till exempel inte intresserad av Lars Norén. Däremot föresatte jag mig en gång att läsa Chers memoarer. När hon efter mycket om och men kom fram till förhållandet med Gregg Allman, den horsande gitaristen med den feta tonen och jag tänkte Äntligen litet juice, så sammanfattade sångerskan med guldstrupen historien ungefär såhär: "Gregg var konstig ibland och det tog ett tag innan jag fattade varför. Folk sa att han gick på heroin och jag var väl naiv, jaja." Läsupplevelsen fick mig att på min imaginära whiteboard omedelbart rista in meningen "Jag skall aldrig bli kriminellt un-juicy" hundra gånger. Lars Norén och Cher förresten – två löjligt disparata namn med en sak gemensam – de är båda giganter i vissa människors liv. Då går det an att ge ut böcker om sig själv och tro att folk skall vilja betala pengar för att läsa dem. Skulle någon vilja göra det i fallet Jon Jefferson Klingberg? Tillåt mig småle. Fast det var nästan rörande när Svenska Dagbladet för några veckor sedan körde en artikel om "Kändisarna som drabbats av skrivklådan". Artikelns vinkel var att "Nu för tiden är det viktigare att ha ett känt namn än att ha talang om man vill ge ut en bok". De nämnde Alex Schulman. De nämnde Plura. De nämnde Thomas Bodström. Och så mig. Det fattar ju vem som helst att när Docenternas superkände gitarrist, tillika Hornsgatspuckelns förste uppbärare av stretchjeans från Acne skriver en bok, så trampar bokförlagens agenter på varandra för att trycka feta bokkontrakt genom er favoritbloggares brevinkast. Eller?
Karro och The V kom förbi för en drink samma vecka som den där artikeln publicerades. Det var när C var på besök. Jag sa något om Svenskan-artikeln till The V. Han sa något om att Svenskan tycktes ha en ganska vid definition av begreppet Känd. När han hade gått sa C att hon tyckte det var litet taskigt mot mig att säga så. Jag tänkte inte ens på det.
Men nu till det jag ville säga: Om man vill berätta en historia som åskådliggör något om vår tid snarare än om sig själv – varför inskränka sig till det faktiska, det som kan hävdas vara det i realiteten inträffade? Litteraturen, sa någon, är ju fantasins fält. Vidare finner jag ofta "Detta är intressant för att det hände mig-berättandet" problematiskt. Med min kommande bok har det i stället varit min ambition att röra mig mot det allmänmänskliga. Ordet "Självbiografisk" får mig att tänka på böcker som Marilyn Mansons "Long hard road out of hell" – i och för sig en magisk bok. Eller Pluras lysande, långrandiga och monumentala "Resa genom ensamheten". Nu råkar det vara så att jag gillar både Plura och Marilyn Manson. Så då det gäller nämnda verk är jag vad jänkarna så vackert skulle kalla biased.
Vad mer kan ha hänt sedan sist? Jag har hjälpt Karro flytta. Jag har vallat rossliga barn. Sett dem susa genom Rålis asfalterade grönska på skateboards. Bokinfodagarna var en fin upplevelse. Västkusten liksom. Stå på olika verandor. Röka med Jan Guilluo, prata med bokhandlare, blicka ut mot kobbarna och skären och tänka på Björn Olsson. Höra snacket om hur Thomas Bodström kvällen innan dansat med 30 kvinnor samtidigt. Lyssna på min vän Dan´s nattliga monolog om lögnerna i Myggor och tigrar. Höra honom säga "Och jag säger till henne Maja jag vill inte vara tillsammans med dig och så hör jag ingenting på ett år och sedan kommer alltså detta totala karaktärsmord." Höra den kvinnliga bokhandlaren från Sollefteå efter en timmes Dan-monolog replikera: Men hur kommer det sig då att den där boken har sålt så mycket till och med i lilla Sollefteå?"
Nu skall jag fan ta mig gå en promenad.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Din blogg är bäst!

Anonym sa...

Gillar din humor!

Anonym sa...

Jag gillar ingenting av det du skriver. En massa ord som böjs bara. Skärpning! Kan du inte separera igen? Eller åtminstone starta nåt slags missbruk? Eller börja ligga med handikappade?

Mera Juice liksom`?

Din Vän

Clas Bermann

Anonym sa...

"Hornsgatspuckelns förste uppbärare av stretchjeans från Acne skriver en bok" Vet du vad? Du är rolig.