Rätt vad det var fann jag mig där

Skälet till att jag inte skrivit på ett tag är att jag just nu inte finner att det ger mig något. Sedan är den en annan fråga som gnagt i mig nu en tid: Dödar bloggande kreativitet? Är det som om den skapande lusten pyser ut genom ett hål även om det bara handlar om att uppdatera en liten underrubrik? Om det finns en chans att det är så: Varför chansa? Har haft nog med verkligheten som den är nu ett tag. Att försöka omfatta den i text har bara känts skrattretande. Men ok: I fredags gick jag som vanligt upp klockan sex, lagade frukost till barnen och tog dem till dagis och skola. Sedan var det hårt jobb fram till ett. Strömsunds-Johannes gjorde ett nedslag dock. Kom där med portföljen i ena handen och babybilstolen med ettåringen i den andra. Att se honom mata henne med risifrutti var en upplevelse av det slag som anglosaxerna brukar kalla humbling. Sedan slog jag ihop skärmen och började gå. På Götgatan stannade jag framför ett bokbord. Slog upp en diktsamling av Kerstin Thorvall på sidan 67. Dikten gick ungefär så här / Jag tolkade dikten såhär:

jag tog mig en älskare
han var vacker
ung
jag lät honom bota min närhetsnöd
mot att jag betalade hans hyra
det var en ren affärsuppgörelse
men så klart blev jag kär
då drog han sig undan
då ville jag döda honom


Jag var på väg till Sofo för ett möte med J The Iceman. Hans uppfattning om vårt samarbete ger vid handen att allt kommer vara värt allt. Mina försök att leka Martina Lowden har dock genomgående bemötts av skepsis från den luttrade litteraturarbetaren. Jag har tvingats bli tydlig. Jag finner det roande på ett oväntat sätt, litet som att spela ska-gitarren i Docenterna-låten Gordini. Sedan var klockan halv sex och jag var på väg hem med barnen. Tror jag hade köpt med mig mat bara för att slippa laga. Det här är en tid i mitt liv då jag sätter en enda grej främst och undersöker vad det kan ge mig. Ooops glömde att jag mellan J och barnen konkade hem några saker från replokalen samt betalade räkningar och handlade också. Sedan var det kväll och jag tvättade fyra maskiner. Jag kan känna mig helt anfallen av tvätten ibland. Tusen utspridda plagg som vill mig saker. Och rätt vad det var fann jag mig där: Trängd mellan att lägga min älskade son och att hinna slänga in sista påslakanet i torken innan klockan var tio och strömmen bröts. Well, hade ni varit där hade ni förstått. När jag fick nog hade jag jobbat nonstop i sexton timmar. Vad det kostar? Ja det är väl just det som jag har insett att det inte lönt att yppa i ett forum som detta. Däremot känner jag mig manad att förgylla er läsestund med ett stycke information Johannes försåg mig med. Han är kompis med en tjej vars kusin har varit personlig assistent åt Jeremy Piven som spelar Ari Gold i TV-serien Entourage. Hon har sagt att han är precis lika jobbigt som Ari på riktigt. Ringer och skriker Where are you? hela tiden och så. Jag vet inte vad jag tycker om det egentligen. I vilken mån jag vill att det skall vara sant. Sanningen förresten. Låt oss återkomma till den.