söndag 23 mars 2008

Om pop, försoning och hög volym

En spelning kan vara som kärlek. Som en relation. Det är inte bara känslor som skall finnas där. Det är mycket sladdar och boxar som skall kopplas in i rätt ordning. Lägger du overdriven efter chorus i kedjan så kommer det alltid låta sprucket. En spelning kan vara som en relation. Man kan ha allt man drömt om framför sig men ändå stundtals förbli frånvarande, ha svårt att absorbera. Och sedan plötsligt: De där sekunderna av absolut närvaro. Och liksom i kärleken: Det är när först när man varit där förut, repeterat, åkt några vändor kors och tvärs genom landet, som man vet vad allt egentligen handlar om. Det började himla fint. Marting sjöng själv med gitarr. Sedan fylldes scenen på. Ensemblen blev fulltalig. Det var rätt kasst ljud. Sist jag såg bandet spelade Martin på en liten eländig transistorförstärkare. Idag rockade han AC 30 men det lät exakt likadant. Tjonk. Även basljudet kunde varit bättre. I övrigt hade dom en backdrop med ett bandvapen som av mig får nio av tio möjliga i betyg. Kanske lägger jag upp det här bredvid som bild om jag får vibration. Efteråt spelade DJ:n hits från förr och nyss. Jag steg ner i det mentala klubblandet långsamt. Gränsen dit är inget man korsar hur som helst. Det kräver förarbete. Konfrontation. Det krävs att man pratar med ett antal vänner från ett tidigare liv. Att man överlämnar sig. Till nostalgi? Jag ogillar begreppet. Jag använder hellre ordet försoning. Nu skall jag läsa vidare i Myggor och Tigrar. Håll utkik efter fullständig rapport om nämnda titel här inom kort. Skål och godnatt så länge!

Inga kommentarer: