fredag 14 mars 2008

Den inslagna vägen

På Ålands hav blir våra roller snabbt ombytta. A har nappat åt sig den feta manusbunten. Jag dricker whiskyn som han köpt åt mig. Jag har aldrig sett någon plöja sig igenom en pappersbunt med frenesin hos min kryssningskamrat.
"Du kanske inte visste det, men jag gör sådant här hela tiden" säger han. Då och då muttrar han saker och jag antecknar. En och en halv timme senare är han färdig. Då är det redan för sent att göra denna kryssning till det jag tänkt mig: En renodlad arbetsresa. Vi har helt enkelt influerat varandra för mycket och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen. Efter en utsökt middag säger A att han har upplägget för kvällen klart. Jag frågar om det innefattar karaoke och han svarar jakande. Vi går en trappa upp. Plöjer låtlistorna medan en lågstadielärarinna från Avesta dundrar igenom en fläckfri version av Fångad av en stormvind. Min vän sjunger Proud Mary. Jag sjunger Jag ljuger så bra och senare Beleive. Dag två ligger vi i en hytt och tittar på damernas längdskidåkning. Hur de tävlande går i mål och alla har olika stilar att kasta sig mot marken utmattade. A byter kanal. Det är Andra chansen i repris och Nordman spelar I lågornas sken. "Håkan Hemlin" säger jag. "Vem är han? Kan du berätta det för mig?"
"Han är jag, säger A, "Han är en vit, skäggig man med ångest och ingen kontakt med sin kropp whatsoever, kolla han är ju jag exakt"
Kameran slår över till Mats Wester.
"Och där är du."

Inga kommentarer: