Arvid pratade om hur bra det är att gå. Så en morgon gick jag. Vid ryska ambassaden stod män och köade i ett långt led. En av dem såg på mig. Sa "känner du inte igen mig?" Det var Magnus Sahlgren. Han skulle åka till den gamla stormakten i öst på turné med ett band som hette Lake of tears eller något. Sist hade han varit tvungen att möta upp Dismember i Kiev för att de hade hans pass eller hur det var. Det lät roddigt minst sagt. Sedan gick jag Västerbron. Det var obehagligt. För litet som skiljer det onämnbara från det icke nämnvärda. På andra sidan hade solen gått upp. En fotograf stod och mixtrade med någon blixtgrej. Framför honom stod Kattis med dom där lockarna helt böljande i den krispiga gryningsluften. Starten på dagen drog ut. Säckade litet. Slavade sen. Gav upp. La ner. Sedan kollade jag mobilen och mycket riktigt hade provtrycket kommit. Det var bara att sadla Palominon. I Sofo åt dom gräddtårta. Karin hade sin sista dag. Inte min Karin. Inte min förra Karin. En annan. Jag förseddes med en stor slice av den marängbottnade. Då ringde dom från den där budfirman. Skulle hämta mammas konst. Litet trött vart man. Sedan på natten: Dött lopp mellan provtrycket och sista absinten. Jag hade aldrig smakat förut. Trodde det skulle vara äckligt. Somnade någon gång efter att morgontidningen kommit. Vaknade som vanligt av en som ville kolla Bolli fast det inte börjat och en annan som ville ha pannkaka. Sedan var det ändå harmony till stora delar. Business av typen hämta och lämna, kånka samt bevista ett barnkalas hos Lindgrens. Mannen i huset är omnämnd i Myggor och tigrar. Jag frågade hur M.L beskrivit honom. Han sa att hon använt ett ord som chefsälskande eller något sådant, och vi skrattade ganska mycket åt det.