På andra sidan Spree

Sedan är det ännu en vindpinad, välsignad dag i staden som är Blixa Bargeld, Alec Empire, Jack Daniels & Cola på burk, mohikanmän pushing 50 och en symfoni specialskriven för frystorkade höstlöv virvlande över rostig plåt. Staden som också förkroppsligar kollisionen mellan den gamla tiden och den nya. Och det går inte att komma ifrån det: Vi pratar rätt mycket om det som tilldrar sig därhemma. Försöker förstå vad som egentligen pågår i ljuset av hur annorlunda det faktisk är här – bara några mil söderut. Vi har försökt ringa in vad som är Sverige -08 och kommit fram till följande: Kräksjuka, bipolaritet samt en kompott av konsumerism och en slags prestationsreligion som kommit att ersätta de kristnas dito. Idag knäppte jag skamset tillbaka fodret i rocken innan vi gav oss av. Det visade sig vara ett klokt val. Sedan gick vi den halvmilslånga promenaden till andra sidan Spree där LAN-båten guppar intill den flodbank som förr skiljde öst från väst. Vi kallar det då, vårt nya tillfälliga residens. Och jag behöver kanske inte säga varför. Vi är nu incheckade i vad som faktiskt är det första 1:a klassrum som jag någonsin betalt för med egna pengar. Rummet har preparerats med bubbelvatten, allehanda snacks och godis samt de där burkarna vars innehåll jag gjort det till något av en tradition att inmundiga när när jag besöker denna stad. Nu guppar pråmen och det känns som om vi är på väg någonstans. Och det är vi ju också. Genom det goda livet, närmare bestämt.