Det är inget annat än svårsmält

Har tänkt en del på Mattias Eklund-overdriven också. Jag såg den i min lokalaste musikaffär häromdagen. Rörbestyckad och ful som stryk. Kan inte låta bli att undra hur den skulle kunna låta. Jag såg honom hålla gitarrklinic på Metal Expo -07. Han inledde med att prata länge och väl om sitt pungbråck som han sa att han ådragit sig genom att hugga ved. Han skulle spela upp något med The Shaggs sedan men då hade jag gått. Apropå hugga ved så fick jag två intressanta telefonsamtal igår. Det första var från herr A. som berättade vad vårt nästa stora projekt tydligen är. (jag skriver VÅRT nästa även om vi aldrig jobbat ihop tidigare eftersom mitt liv redan har nog med stora projekt) Han pratade om var man kunde söka pengar. Fyrahundratusen här och hundratusen där. Fattar han inte att kreativa projekt skall ha skitbudgetar - annars blir det bara Use Your Illusion av alltihop? Det andra telefonsamtalet var ifrån min pappa. Han berättade att han hade slutat i sitt band. Tydligen så hade tinnitusen blivit för mycket. "Om du hör att jag har slutat så är det sant" sa han. Jag kommer främst sakna hans besök i staden. Så utblottad är min existens när det kommer till potentiella barnvakter. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om hur svårt det är med barnvakt. Jag skulle vilja det också, hur mycket det än bär mig emot att tråka ut dig. Jag fastnar mellan hötapparna. Schavotterar vid min skurhink. Missförstå mig rätt nu: Att Holland snart kommer dränkas är tragiskt, men vad hade vi väntat oss? Att jag däremot – Jon Jefferson Klingberg, med tvåhundra skojvänner på nätet och jättemånga till i min telefon, omöjligt kan hitta en enda person som kan passa mina älsklingar i två timmar, på det att jag må kunna ägna nämnda tidsrymd åt att spela in med Idde, Kricke och de andra – DET är inget annat än svårsmält.