Hela vägen upp

Fikar med KFM på hörnet. Jag sa först att jag inte kunde varpå han angrep han mig med argumentet "Poängen med att bo i Stockholm skall ju vara att man kan träffa andra, bara glida ut på en kaffe liksom". Den visste var den tog! Sådan är han – en sann retoriker. Men så fick han ut mig också. Mörkret faller över Mariatorget och vi pratar om Ryan Adams. Och om en kille i hörnet som jag känner igen sedan Commando Coca Cola, 1987 och Kungsan-kravallerna. Han heter Niklas någonting och har sett likadan ut sedan dess. Idag har han lämnat läderbrallorna hemma men det spelar ingen roll. Han är bara Så Kreuzberg att han borde figurera i ett modejobb med just den rubriken någonstans. Efteråt är min eftermiddagsplanering tillrörd och min dotter hinner inte äta sin risifrutti innan kören börjar. Hon är på väg att rasa ihop av trötthet och post-fritids hunger, stackarn.
Själv sitter jag i ett dragigt utrymme med fyra mammor som är tråkiga like U would not beleive. Nu pratar de om bostadsrättsomvandlingar. Säger saker som "Ja men å andra sidan tror jag inte jag vill stanna kvar som hyresgäst åt mina grannar" och "Jag tror inte månadskostnaden blir så mycket högre om man köper loss". De har tagit sig ut i kvällen, träffat andra vuxna och detta är vad de upplåter sin tid till att diskutera. De måste vara akut svältfödda på likasinnade att prata om supertråkiga saker med. Just när vi börjat tro att manlig gemenskap var den torftigaste. Stephan Mendel-Enk borde ladda diktafonen och pinna över snarast. Det är något med deras sätt att till synes ha fastnat i omloppsbana mellan uppblåsthet och offermentalitet. Skulle vilja träffa deras män. Eller inte.
Sedan duggregnar det och jag och barnen köper pizza på Timmermansgatan. Två poliser kommer in för att göra samma sak. "Polisen!" ropar min son mot den ena av dem. "Du kan inte äta här!" Vilka värderingar är det jag överfört på honom – att ordningsmaktens representanter skulle vara en annan slags människor än oss? Förmodligen är det enda gången idag någon talar om för den blå duon vad de kan och inte kan göra.
En stund senare är vi hemma. Lägenheten är renstädad och jag har knappt hunnit jobba. Allt kostar och smakar ungefär som det brukar. Barnprogrammet har varit men TVn åker på ändå. Bobster spelar Babyshambles och jag skruvar volymen hela vägen upp.