tisdag 20 november 2007
Hur mycket vi sväljer
Sedan är det efter lunch och jag äter resterna av min pappas utsökta risotto direkt ur stekpannan. Jag har inte så ont idag. Kanske är det joggandet. I en inte helt genomrutten värld tar jag mig ut i eftermiddag igen. Jag tar tillbaka det där om haschrökare och filmbudgetar. Kevin Smiths samlade produktion vederlägger min tes. Det som retade mig med filmen Being John Malcovic var att den var som en onödig diskussion mellan två pårökta idioter, bara det att just de här idioterna råkade ha tillgång till alldeles för mycket pengar. Men framför insikten om hur mycket vi sväljer bara det presenteras inom rätt sorts kulturella förtecken. I morse gick jag med barnen över kyrkogården. Min dotter frågade mig om man byter gravar då och då. Först förstod jag inte. Hon fick förtydliga. Hon undrade om man grävde upp gravarna och lade dit nya lik ibland. Jag svarade att jag inte tror det är så vanligt. Men vet någon säkert? Vad hade ni sagt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Sådär brukar mina vänner inom ingenjörsskrået säga om alla filmer som inte har en tydlig och linjär handling. Då tycker de bättre om Beck. Gunvald Larsson hade säkert inte heller gillat Being John M. "Vad fan handlar den här jävla pundarskiten om!" Och ja, man byter hyresgäster i gravar som blivit tillräckligt gamla. Jag tycker att man borde ta det ett steg till och byta ut regissörer och kulturskribenter som börjat förmultna lite i kanterna.
25 år får man vara begravd utan avgift.
Hade nog sagt något om att man inte behöver någon kropp när man är död. Att man inte får ta kroppen med sig dit man ska. Jag hade nog undvikit att förstärka betydelsen av gravar. Sedan har hade jag försökt berättat något hur man kan minnas människor. (Om jag inte hade varot för stressad eller så.Då hade jag nog inte sagt så mycket) /L
Skicka en kommentar