fredag 16 november 2007

Ett meddelande till alla haters

Ny slags vecka och nya slags vanor. Nu sitter jag till exempel framför det där rollspelsprogrammet i SVT1 där tioåringar skickas ut i skogarna för att slåss med Alver. Det är fullt av repliker som "Jag vet att Ylligod ville att ni skulle visa er värdiga att få Runan och ni har kämpat oerhört modigt bägge två". Sedan är det dags att lägga minstingen. I fönstret hänger julstjärnan redan på plats. Någon sa att det var förbjudet tidigt men jag orkade inte vänta. Så nu sitter den där och sänder ett tydligt meddelande till alla haters. Heminredning – om gud uppfann ett bättre sätt att fly från saker behöll han det för sig själv. Morgondagen var egentligen reserverad för en playdate hos Skugges men ett viktigt barnkalas kom i vägen. Det är synd. Ni kunde läst oss stereoblogga om det annars. Hade inte det varit ett spektakel för gudarna? Men vem skall egentligen höra av sig till mig och erbjuda mig pengar för privliegiet att inhysa denna informationskanal på sin webbplats? Jag börjar bli less på renonsen av krus. Det lackar mot jul, F-skatten skall vara inne i mars. Låt oss tjäna pengar tillsammans! Ni vet att jag är värd det. Idag fick jag alltså älsklingarna. Synd att det var igår jag hyrde den animerade filmen "Min granne Totoro". Ibland blir det bakvänt. Vi är hoppiga typer, varannan vecka-människorna. Kalla oss tvåsidors-folket. Och räkna med ymnigare rapporter i detta forum de närmsta sju dygnen. För så här är det: När jag inte har barnen eller sitter fast på konstiga ställen som loger och trista kontor har jag jävligt svårt att bli arslad att göra detta. Det är något med fastkedjningsfaktorn i föräldratillvaron som främjar bloggande. Litet som rullstolskillen i början av Clerks 2, som genom bloggen hittat ett sätt att nå ut till den värld han känner sig isolerad från. Nu sprutar min dotter chokladsås på en bit kexchoklad. Erkänn att ni aldrig tänkt tanken! Själv skall jag titta på något jag laddat för hela veckan. Betala mig så kanske jag säger vad det är. England 1982. The Rainbow. Paul Di Anno. Låt oss inte gå in på fler detaljer än så. I morgon blir det en Sandys-latte och Bergsgruvan från 11:15 sådär. Karro ämnar ansluta och jag finner inget mer att begära.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Du är tillbaka, vilket driv! Adventsstaken väntar bakom Miss Mühlenberg-Center skylten och Icarus light är äntligen på plats.

Mårthen sa...

Är det inte det faktum att barn gör så mycket sjuka grejer som man kan skriva om? Känns som att varenda blogg med många läsare skrivs av småbarnsföräldrar med välling och bajs på tangentborden.

Anonym sa...

Paul turnerar den skånska landsbygden nu. Vad resten av Maien har för sig vet jag inte.