Under den vecka som passerat redigerade jag bort 300.000 tecken från min kommande roman. Jag tycker det är duktigt på något sätt. 300.000 bra tecken var det. Tänk då hur bra alla tecken som är kvar måste vara! Jag säger som Blackie Lawless: Det kanske ger er en idé om hur bra det kommer att bli. Jag säger som Blackie Lawless igen: Om någon är besviken kommer jag personligen ge er pengarna tillbaka. Och för att travestera Blackie Lawless: Jag gillar inte att ge bort pengar. Och jag hör vad ni tänker: "Finns det någon gräns på hur många tecken den här killen kan redigera bort ur sin kommande roman?" Låt mig bara säga att de inte kallar mig Slaktaren från Björkhöjden utan orsak. Dit tror jag för övrigt att jag måste åka och göra en dokumentär någon gång. Tänk Blair Witch Project möter Bonde söker fru. Jag har visserligen aldrig sett det programmet. Hur ensam är jag om det? Nu undrar min dotter vad det är för webbplats jag är inne på. "Varför är bakgrunden svart?" undrar hon. Jag frågar om hon vet vad en blogg är. Det gör hon inte. Jag säger att det är som en dagbok fast alla kan läsa den. Hon frågar om det inte är jobbigt om alla läser ens hemligheter. Jag säger att man bara skriver sådant som inte är hemligt. Hon säger att hon inte skulle kunna hålla sig. Att hon skulle skriva hemliga saker fast alla kunde läsa. På bara några sekunder tycks hon insett något fundamentalt om problematiken med hela detta upplägg. Well o well vad hade Joan Jett gjort? Nu känner jag den där smärtan igen. Måtte en barnvakt ringa tillbaka så jag får ta en joggingtur snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar