Hemmet, morgon. Det här med att hemmet är en enda röra varenda dag man lämnar det – blir det bättre när barnen blir större? Upplys mig, ni som vet! Men min kille är rätt stor nu. Nyss tre år fyllda och sedan lång tid tillbaka torr på natten. Auktoriteter inom barnomsorgsväsendet har låtit mig förstå att det är rekordtidigt. På radion pratade dom om det där nyligen. Att dagens barn har blöjor mycket längre upp i åldrarna än barn för tio år sedan. Här är mitt tips: Ge inte barn söt måltidsdryck till middagen. Seriöst: Blöj-industrin gör allt för att tysta ner de senaste pottränings-rönen. Och om denna blogg tystnar har jag blivit bortförd av av blöj-agenter. Jag kan redan föreställa mig diskussionerna efter mitt försvinnande:
"Vad hände med Jon Jefferson Klingberg?"
"Han blev bortförd i en bil med Libero-logga", etc.
Själv lämnade jag vissa av er i sticket gällande Matilda-historien, jag vet. Mitt ouppfyllda löfte ligger där som en hinna av skuld mellan oss. Och jag skall berätta. Men först har jag en fråga till er. Känner ni någon hemma-man som mår bra? Alltså någon som lever i ett äktenskap och är huvudansvarig för den så kallade mark-servicen och fungerar i det? Eller är det som en vän till mig menar: Att män oftast mår dåligt av hemma-livet och att det tenderar att bli dödsstöten för äktenskapet och kärleken eftersom det ligger i Mannens primära natur att...ja ni hajar. Om allt det där särarts-junket verkligen stämmer sker mannens erövrande av traditionellt kvinnliga områden oundvikligen på hans egen bekostnad. Slutsats: Den postmoderna, jämnställda, och genusmedvetna mannens projekt är hopplöst. Ringer det en klocka hos någon därute? Låt mig veta. Over and out.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det där kanske du får utveckla lite mer. Spontant så säger jag, utan någon egen erfarenhet av det men med stöd i forskningen, att det är bra för ett förhållande att dela på föräldraledighten. Rent statistiskt blir det färre skilsmässor.
Jag har fundert över att vi kanske inte är så jämnställda som vi tror. Män har eventuellt ett behov av att "känna sig som män" och det kan vara svårt framförallt för mannen om det visar sig att kvinnan starkare.
Vilken cliff-hanger, Jon; Du kan räkna med mig som läsare i alla fall!
jag har skrivit en del om det här på min blogg Tvivlaren. Läs gärna, Jon:
http://www.s0xx.net/?p=31
KFM-brorsan
Nej, jämställdhetsprojektet är hoppfullt. Verkligheten kan verka hopplös. Om hänger upp den på bara på en särskild kvinna eller en särskild man. Jämställdhet gör förutsättningarna bättre tror jag, för att relationer ska fungera bra. Men det är ju inget verktyg för att få relationer att hålla. Kärleken är ju inte rättvis /anonyman
Men utgår inte resonemanget från att kvinnor inte mår pyton av hemma-liv och mark-service? För om det är så att båda tycker att det är en jobbig sits att sitta i, så finns det ju ingen annan möjlighet än att dela på den?
Är det inte kanske så att situationen från början är för svår? Två personer med krävande jobb och/eller höga drömmar som är så pass gamla att det är helt invänjda vid att bara rå över sig själv, går från att vara kung/drottning över klubbgolvet till att bli förloraren i overallkonflikt på hallgolvet.
/ML
Äasch, det där är bara bull, att män skulle må sämre av att "bara" vara hemma än kvinnor. Jag (kvinna såklart) tycker att det är SKITTRÅKIGT att vara hemma med barn och hushåll, och blir sur och lättirriterad. Om nu män skulle må sämre av att göra det (vilket jag betvivlar) så har det nog till största delen att göra med den allmänna synen på dessa män, att de är pussys och inga riktiga män. Snarare det än att det skulle vara nån slags medfödd könsskillnad. Eller så är jag kanske en man i kvinnokropp? ;)
När det gäller Ditt problem kan jag egentligen inte uttala mig, eftersom jag inte vet hur Du haft o har det. Generelt kan jag dock säga att det inte heller är en dans på rosor att leva IHOP, men om man kan "stå ut" med varandras sämre sidor slipper man i alla fall alla de problem som gäller delad vårdnad. Jag tror mig känna fler hemmamän som trivts med att vara det, på samma sätt som jag tror mig känna flera hemmamammor. Frågan är dock om det man tror är saningen, liskom huruvuda hemmamammor egentligen mår bättre än hemmapappor? Den sidan av saken kanske Du inte tänkt på? Det är ju vanligare att se hemmamammor som det naturliga, men är det egentligen naturligare för en karriärmamma än en karriärpappa att lägga karriären åt sidan för att ta hand om barnen?
Måste EN ta hand om markservicen? Kan man inte dela på det, så rättvist det går? Fast, OK, jag vet att det där är ett utopiskt ideal som sällan tycks funka så vidare bra. Jag vet inte om hemmamamman är the way to go ändå. Hemmafruar är egentligen bara en parentes i historien om hur vi har löst barnpassningsfrågan. Själv hade jag klättrat på väggarna om jag skulle varit hemma mer än bebistiden. Och då är jag ändå en ganska "mammig" mamma. Men samtidigt älskar jag mitt jobb och är nog, på gott och ont, ganska karriäristisk... Och att en karl - min karl - skulle göra sin karriär på att jag var hemma och skötte markservicen... tja, då hade vi antingen skilt oss eller så hade jag hamnat på hispan.
Så som man i dag måste man nog vara beredd på att göra sin del vad gäller det där. Eller vara så rik att man kan anställa hushållerska/hushållare och barnflicka/pojke. Och då missar man ju det underbara med att vara med sina barn och då skulle man ju lika gärna kunna låta bli (om man inte känner --- som kanske män känner???! --- att det där med att generna går vidare är huvudpoängen med att få barn).
Skicka en kommentar