Ett inre Hammarby

Denna dag börjar udda. Jag fikar med Fashionwoman, som jag betedde mig litet konstigt mot senast. Men tydligen har jag fått en ny chans. Jag hann aldrig be om ursäkt och nu känns det löjligt sent. Vi pratar om andra saker. Hon konstaterar något jag också noterat: Att man inte får vara psycho längre. Att vi förväntas klara av de där känslorna i en stödgrupp någonstans. Efteråt är jag märkligt uppvarvad. Vi går längs Hornsgatan och jag berättar för henne om en Badly Drawn Boy-spelning jag såg på Göta Källare. Hur bra det var. Hur många gånger han spelade låten "What is it now?" som handlar om när han skulle bli pappa för andra gången.
Sedan hinner jag faktiskt redigera litet på det där manuset innan det är dags att hämta lill-gullis på dagis där de stänger tidigt på grund av planeringsdag. Jag rör mig över Maria Kyrkogård medan jag funderar över detta med att komma över ilska respektive att inte tillåta sig att känna den. Hur det är två skilda saker. Hur vi ofta vill få det senare att se ut som det första. A-mannen ringer. Han skall till London och göra två rockvideor samtidigt – Hästpojken, respektive Robyn. Problemet är att den stora, dyra Robyn-kameran i London är trasig och han måste fixa en ny men kan inte för att han är hemma med sjukt barn och har "ångest i hela kroppen". Jag föreslår att han skall låta sitt ex, tillika mamman till hans barn gripa in och rädda såväl honom som Robyn-produktionen. Han berättar att hon vägrar, att hon har klipptid.
Sedan är det kväll. Min mor skall sitta barnvakt och jag skall repa. Fast det skall jag inte alls, för repet är inställt! Jag säger inget om det till min mor. Istället rör jag mig ut i kvällen. Jag fastnar länge framför en filmaffish med Owen Wilson. Jag ringer någon jag bryr mig om och pratar om den och om hur mycket jag längtar.
Jag går förbi Pet Sounds. Ser Iryas platta. Som hon plutar och trutar på omslaget! Jag stötte hämningslöst på henne på Debaser en gång. Men vet ni hur mycket noll gånger noll är? Så mycket fick jag för det. Likt ett barn sökte jag en gräns och fann den. Jag kan inte ha mått helt bra, men något skall väl det där stället vara bra för.
Sedan ligger jag på Koskinens kökssoffa och skryter om saker. Spiller bönorna. Jag drar allt jag åstadkommit de senaste två veckorna. Samt alla skvaller. Oj om ni visste! Man får passa på att hänga där innan dom flyttar utanför tullarna, svikarna. Min vän erkänner det dock: Den största fördelen med att bo på Skånegatan är att jag kommer och hälsar på ganska ofta då. Men det är väl så: Har man redan byggt upp ett inre Hammarby är det lika bra att man flyttar till det rent fysiskt också. Och som min gamle vän påpekar: Om vår relation inte pallar sex minuters extra resväg – vad var den då värd? På vägen hem står det klart vad det är som närmar sig. Jag tänker tanken på att göra något jag aldrig gör. Åka till solen. Treata mig själv med ökade överlevnadschanser.
Nästa post på detta forum kommer bland annat beröra genus och jämnställdhet. Så håll utkik efter den om det är något som engagerar er!