Att angöra en rockklubb

Göteborg, Göteborg, Göteborg, GåteBARG! Det skall uttalas som det gör i The Troublemakers låt uppkallad efter staden vid Sveriges framsida. Vad är essensen av den? Går det ens att omfatta i ett forum som detta? Nu går jag längs södra vägen som luktar magsjuka. Skyltar frestar mig med kaffe och bulle a 10 kronor. Gotia-tornen reser sig utanför Liseberg och jag minns Jörgen Cremonese, "Atombomb" i CD-spelaren fem på morgonen, Theramin-trakterande Union Carbide-trummisar, nätter med staden som ett nöjesfält, Nefertiti, knivmän i trappuppgången, Danzigs första, Isse i mögliga dreads bakom kassan i Dolores-butiken. Jag smiter in på Göteborgs Konsthall utan att betala. Jag har ont om tid och videoinstallationerna gör mig bara rastlös. "Tänd mörkret" är utställningens titel. Man har samlat dystopisk åttiotalskonst i postpunk-erans kölvatten. Ringt runt. Rensat vindar. Pratat med släktingar till döda konstnärer. Jag fastnar för Kalle Bergs målningar av betong, taggtråd och poliser med K-pistar. Att försonas med dem är att försonas med något i mig själv. Men vad är intressantast – hur vi ser världen eller hur den verkligen är? Efteråt möter jag de andra på hotellet. Vi sätter oss i bilen och börjar vår kryssning i jakt på kvällens spelställe. Det tjattras något enormt mellan bröderna Pihlgren i framsätet. Diskussionen låter som något som skulle kunna utspela sig mellan två synskadade med bokstavsstörning som försöker hjälpa varandra hitta något som ingen av dem hittar. Joppe håller i en karta. Vinkar. Pekar. Skriker Menvafaaan. Sedan är vi ganska nära spelstället. Fråga den där killen! ropar Kricke till sin bror. Joppe vevar ner rutan men det går för långsamt. Killen hinner försvinna. Ett vackert par med barnvagn dyker upp på trottoaren. Killen har en stor, varm, randig luva och grön överrock. "Nämen hej!" ropar Idde. Killen hejar glatt tillbaka. Säger "Vad kul att ni spelar ikväll!" Jag tittar mest på hans kvinna. Slås av hur vacker hon är. Killen börjar förklara vägen för oss. Säger att vi inte kan stå här med bilen och att han tyvärr inte kan komma på vår spelning. Det är först då jag ser att det är Håkan Hellström vi pratar med. En stund senare riggar vi upp. Kvällens backlinetekniker vill inte kallas backlinetekniker och har jobbat med Sator och Wannadies. På dagarna jobbar han på Volvo där han testar bil-interiörer. Nu berättar han om en maskin som används för att testa bakluckor. Man kan exempelvis programmera den till att öppna och stänga en baklucka åttatusen gånger. En rökmaskin har gjort trapporna bakom scenen hala. Man varnar oss. Jag hittar ett tvåmillimeters Ernie Ball-plektrum som ser ut som om en pitbull har tuggat på det. Death Breath spelade här igår. Logen är dragig, luktar illa och lider av dålig belysning samt brummet från ett kylskåp som bara måste vara trasigt. Varför är loger alltid så här? Det måste vara för att de som inreder dem aldrig är i dem. Här börjar vår väntan. Och nu kom spriten. Jag borde haft en filt.