Hjärter skuld

Det vi gör i detta liv ekar i evigheten. Och de vi hånglar med när vi är 22 lägger in retsamma kommentarer på våra bloggar när vi är 39. Jag har inte mina ögon på er. Andra har det åt mig. "Blogga mer!" hörde jag nyligen någon säga i telefon. Så bara för din skull, min mest antike vän: Jag är i centrala Stockholm för att handla vantar och strumpor till barnen. Någon jag skulle luncha med messar och anmäler sig som odefinierbart sjuk. Någon annan ringer och upplyser mig om att jag har missat saker. Jag tilldelas slarvighetens tivivelaktiga mantel. Blir körd med där framför kassan på HM. Kortet som spelas ut mot mig är kungen av övertrumfarhanden i det spel vi kallar modernt familjeliv: Hjärter skuld. Det är en så banal känsla att jag tvekar betänkligt innan jag släpper in den i mig. Sedan blir det kebab och inköp av pysselgrejer på pappershandeln i underjorden följt av tidigarelagd dagishämtning. Sedan är vi någonstans ovanför Söderhallarna och doktor Klepp eller något sådant öppnar dörren. Min son ogillar honom från början och försöker på riktigt krypa in i min bröstficka. Men han kämpar på bra, Dr Klepp. Efteråt piper det till och jag tror det är kärlek men det är Ika som är på Bruno. Jag lassar omedelbart upp min son på axlarna och sätter av. Hon har lillan med sig och det har just varit mat. Hon säger, på skoj såklart, att hon blir litet besviken. Att hon hade hoppats att jag skulle ha någon annan än min son med mig. Den sistnämna parkeras framför en kanelbulle formligen rullad i smält socker. Jag är här för att rådfråga min aktade kollega i ett Corpsepaint-ärende. Vi hinner dock bara byta några ord innan nästa gudomligt vackra A-mamma dyker upp i form av Rebecka Lewis med sin jättelilla i barnvagn. Det oundvikliga inträffar. Jag blir ut-mammad. Men likt Dr Kläpp ger jag inte upp utan kamp. Vi pratar litet om detta med att vara någon slags DJ men inte ha köpt en enda skiva på över ett år. Man frågar mig om något som rör spädbarnstiden. Jag bidrar med skral info om hur det var och vad jag gjorde. Min dotter som nu är åtta var ju spädis för så länge sedan. Och min son minns jag ännu mindre av. Ändå är det inget fel på mitt minne. Sedan sitter han på mina axlar och vi rör oss nerför Götgatan. Jag ämnar prata med A-mannen i telefon när jag utanför Ordning Och Reda ser en gammal flamma stå och prata med tjejen från kassan. Jag lägger ner luren och hälsar. Hon är mörk och behaglig. Hon berättar att jag är mig lik. Att hon är på Stadsteatern nu. Ansvarar för kostymer och grejer. Det har gått tid. Våra munnar kommunicerar det. Resten av oss kommunicerar något annat. Sedan ringer man mig och berättar att det otänkbara händer igen: Hitler håller tal från Sveriges gymnasieelevers novellskrivarsajt. Vid detta lag är båda jag och Gulliver pang-trötta. Jag bär honom hemåt tillsammans med ett paket fläsk. I kväll blir det tjockpannkaka. Jag förbereder middagen medan han ser en robotfilm hacka sig igenom min endast tre år gamla DVD-spelare. Det är väl själva sjutton hur vi tvingas konsumera nytt. Men låt mig återkomma därtill. Sedan är det hämta dottern på skola och gå till kören. Jag installerar henne hos de kristna och går sedan till Staffars och köper senaste Rocky-albumet. Bara för mig liksom. Någon ringer och uttrycker en misstanke om vem det är som skrev den där blogg-kommentaren där orden "jordnära kvinna" förekommer. Även misstankar om vem som menade att denna blogg "bara" är marknadsföring för min kommande bok luftas. Vad göra med dem? Dela med mig av till er, så klart! Go Maja Lundgren on your ass. Men nu ringer jag Karro bara för att haka tag. Hon är två minuter ifrån ett föräldramöte. Jag har en tunnelbanestation på mig att framföra det jag vill. Hon säger att hon undrar när den där tidningen med vårt runda bordssamtal kommer. "Är det inte i nästa vecka?" frågar hon. Jag drar det senaste. Att jag fick samtalet utskrivet men inte kunde bli arslad att läsa igenom det. Att jag säger åt helvete med avsugandet av den personliga varumärkeskuken. Hon säger att hon tror jag gör det rätta. Kanske var vi tillsammans i ett tidigare liv. I detta har ännu en dag fullständigt gått upp i rök.