Östermalmstorg 09.44. Om en tonårs-goth-tjej med sin kajal och sitt svarta hår vill uttrycka att hon inte är vuxen ännu, att hon vill bli lämnad ifred – vad vill då Robert Smith i The Cure uttrycka?
Min första publicerade text var en insändare i tidningen Kamratposten. Den skrevs när jag var fjorton och handlade om ensamheten i att vara punkare på landet. Den var inte undertecknad med namn. När tidningen kom ut och en vän ringde för att fråga om det var jag som skrivit den blånekade jag. Det kändes skrämmande att ha lämnat ut sig och det skulle dröja många år tills jag gjorde om det.
De senaste åren har jag arbetat som redaktör för ett litteraturprojekt för Sveriges gymnasieskolor, samt skrivit förstås. Det är ju därför den här nu – debutromanen. Den heter "Jag tror vi behöver prata faktiskt" och är influerad av Rocky, Kevin Smith och Kerstin Thorvall.
"Jag tror vi behöver prata faktiskt" är en berättelse om separation. Om det första året på andra sidan kärnfamiljsdrömmarna. Om att efter ett decennium av bostadrättsomvandlingar och dagislämningar försöka lära sig flirta via sms. Den handlar om förnuft och uppvaknande. Om svartsjuka, självrannsakan och kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva.
4 kommentarer:
Ungefär samma sak.
Robert ser sådan ut mer av gammal vana tror jag.
Vadå? Lämnad ifred från vem?
Robert vill baara försöka att tjäna lite pengar på sin ålders höst. Och kajalen är den bästa metod han kan komma på.
Skicka en kommentar