Jag har börjat skriva bloggar som jag aldrig lägger ut. Jag skriver en blogg om att jag har börjat skriva bloggar som jag aldrig lägger ut och lägger inte ut den.
Skäl: Ni gullar för litet med mig och skriver för få kommentarer. Det gör mig hård som resten av staden. Alltså: hårdhet – låt mig bara en gång för alla säga att jag tycker det är världens mest överskattade egenskap. Tackar på förhand!
Ok, här kommer lite smicker. Fortfarande väldigt bra blogg, läser betydligt mer än jag kommenterar. Lägg ut allt du skriver istället så vi får läsa mer.
Skit i det. Du har säkert mycket fler läsare än du anar. Jag ser ditt namn titt som tätt i folks favoritlistor. Lägg till en mätare så får du se. Kommentarer är ett knark. Om man inte passar sig börjar man planera bloggar med tanke på eventuella kommentarer i stället för att skriva vad man känner för. Tro mig: jag är där hela tiden; smyger fram till datorn, loggar in och kollar om det har blivit något. Om det är tomt loggar jag ut med en känsla av tomhet och värdelöshet. Om det har blivit något, får jag en dos belöningshormon som varar i typ 5 - 25 minuter. Sen går jag och kollar igen.
Din blogg är den bästa jag har hittat. Var rädd om den. Fortsätt bara. Skit i kommentarerna.
Jon, du kilar emellan och igenom en förhärdad läsares hårdbloggarhud. Ont gör det också ibland. Har svårt att samla ihop allt i en kommentar som inte trivialiserar bort sig själv. Tror att de flesta känner så. Så man skriver inget. Så dumt. Tillslut blir ju allt fegt, hårt och trångt. Som Stockholm på sitt sämsta pubbehumör. Så kan vi inte ha det. Så ska vi inte leva.
Jon! Läser din blogg varje dag. Går in flera gånger om dagen för att kolla om du skrivit något. Din blogg berör. Varenda gång vill jag säga att du skriver bra, eller att när du beskriver barnsaknaden vill jag bara gråta, men det blir så banalt och patetiskt i mina formuleringar att jag bara inte kan. Det är som att ett helt liv finns där som jag får äran att få ta en liten, liten del av.
Du skriver mycket bra och ofta sorgesamt. Du formulerar dig ibland så att vardagen låter som ren poesi. Jag klarar dock inte av A-mannen och de mest pubertala inslagen i dina texter, men de skummar jag bara över och vidare itll nästa så kommer det strax något läsvärt igen.
Min första publicerade text var en insändare i tidningen Kamratposten. Den skrevs när jag var fjorton och handlade om ensamheten i att vara punkare på landet. Den var inte undertecknad med namn. När tidningen kom ut och en vän ringde för att fråga om det var jag som skrivit den blånekade jag. Det kändes skrämmande att ha lämnat ut sig och det skulle dröja många år tills jag gjorde om det.
De senaste åren har jag arbetat som redaktör för ett litteraturprojekt för Sveriges gymnasieskolor, samt skrivit förstås. Det är ju därför den här nu – debutromanen. Den heter "Jag tror vi behöver prata faktiskt" och är influerad av Rocky, Kevin Smith och Kerstin Thorvall.
"Jag tror vi behöver prata faktiskt" är en berättelse om separation. Om det första året på andra sidan kärnfamiljsdrömmarna. Om att efter ett decennium av bostadrättsomvandlingar och dagislämningar försöka lära sig flirta via sms. Den handlar om förnuft och uppvaknande. Om svartsjuka, självrannsakan och kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva.
9 kommentarer:
Skäl: Ni gullar för litet med mig och skriver för få kommentarer. Det gör mig hård som resten av staden. Alltså: hårdhet – låt mig bara en gång för alla säga att jag tycker det är världens mest överskattade egenskap. Tackar på förhand!
Ok, här kommer lite smicker. Fortfarande väldigt bra blogg, läser betydligt mer än jag kommenterar. Lägg ut allt du skriver istället så vi får läsa mer.
Skit i det. Du har säkert mycket fler läsare än du anar. Jag ser ditt namn titt som tätt i folks favoritlistor. Lägg till en mätare så får du se. Kommentarer är ett knark. Om man inte passar sig börjar man planera bloggar med tanke på eventuella kommentarer i stället för att skriva vad man känner för. Tro mig: jag är där hela tiden; smyger fram till datorn, loggar in och kollar om det har blivit något. Om det är tomt loggar jag ut med en känsla av tomhet och värdelöshet. Om det har blivit något, får jag en dos belöningshormon som varar i typ 5 - 25 minuter. Sen går jag och kollar igen.
Din blogg är den bästa jag har hittat. Var rädd om den. Fortsätt bara. Skit i kommentarerna.
Jon, du kilar emellan och igenom en förhärdad läsares hårdbloggarhud. Ont gör det också ibland. Har svårt att samla ihop allt i en kommentar som inte trivialiserar bort sig själv. Tror att de flesta känner så. Så man skriver inget. Så dumt. Tillslut blir ju allt fegt, hårt och trångt.
Som Stockholm på sitt sämsta pubbehumör. Så kan vi inte ha det. Så ska vi inte leva.
Jon! Läser din blogg varje dag. Går in flera gånger om dagen för att kolla om du skrivit något. Din blogg berör. Varenda gång vill jag säga att du skriver bra, eller att när du beskriver barnsaknaden vill jag bara gråta, men det blir så banalt och patetiskt i mina formuleringar att jag bara inte kan. Det är som att ett helt liv finns där som jag får äran att få ta en liten, liten del av.
Du skriver för bra och hatar för litet för att få många kommentarer.
Helt enkelt.
Du skriver mycket bra och ofta sorgesamt. Du formulerar dig ibland så att vardagen låter som ren poesi. Jag klarar dock inte av A-mannen och de mest pubertala inslagen i dina texter, men de skummar jag bara över och vidare itll nästa så kommer det strax något läsvärt igen.
Det är svårt att kommentera poesi. Keep up the good work!
Du skriver grymt men vart har den där intressanta agenten tagit vägen? Jag saknar honom verkligen..
/e
Skicka en kommentar