Någon att hålla i handen

På morgonen har jag ångest och skriver några dikter. Jag lägger inte ut dem i detta forum – ett beslut jag finner klokt när jag läser dem senare under eftermiddagen. De känns affekterade och allmänt obehagliga. De handlar om att göra sig hård, att det idag var tio år sedan Diana Charles dog och ytterst, att jag längtar efter någon att hålla i handen.
Bruno 17:03 KFM säckar ovanpå en högbent stol. Han är sig inte lik. Jag frågar vad det är. Han säger att den här staden gör vissa smärtsamma saker i hans liv så uppenbara. Han berättar att han just har gjort en runda bland uppdragsgivarna. Hur det dränerar honom. Drar honom ur kurs. Och han vet inte hur han skall ställa sig till alla krav. Bör han förkasta dem eller försöka leva upp till dem? Jag inser att Stockholm för honom blivit vad kärleken blev för mig. Vi pratar om att han borde satsa mer på sin image. Gå runt i gummistövlar som Stefan Sundström. Kanske dra runt en död höna i ett mögligt hampasnöre. Vi tömmer kaffekopparna långsamt.
Sedan vandrar jag i riktning mot blombutiken och pratar med A-mannen i telefon. Han har just varit på gymet med sin vän Hockey-Janne. Han säger att det är kul, för Janne är så stor och stark att han får alla gym-maskiner att nästan ramla omkull. Och när han lägger sig i bänkpressen samlas alla andra killar runt honom för att beundra hans tribaltatueringar och hjälpa honom att skruva på omänskligt tunga vikter.
"Han säger att han kan hjälpa mig att gå upp femton kilo på bara en månad. Att han skall komma förbi mig och ge mig en spruta anabola varje dag. Och så pratar han hela tiden skithögt om tjejer vi haft trekant med."