Den rättfärdige bloggarens lösningsmedelsförstärkta elefantsömn

Köln luktar avlopp och målarfärg och flickan i receptionen ler. Som den quitter jag är körde jag ful-tricket när jag klev av S-ban och inte orkade läsa kartan – jag satte mig i en taxi och upprepade förvirrat denna adress. Marockanen bakom ratten körde ut mig ur sin bil när han insåg var jag skulle. Stället låg bara tjugo meter bort. Rummet ett stenkast ifrån Köln Hauptbanhof är iskallt, men vet du vad noll gånger noll är? Så mycket bryr jag mig. Jag är inte på bröllopsresa, romantiskt sinnelag till trots. Och det går inte att blunda för det. Endast vägval jag själv gjort har tagit mig hit. Någon har ställt fönstret på vid gavel och jag börjar ana warum. Varenda yta i hela hotellet är under ommålning. Jag känner på elementet. Det är inte ens påskruvat. När jag vrider på det spelar det upp ett porlande Einsurtzende Neubaten-intro för mig. Det är ett exklusivt uppförande. Snart kommer jag vara varm och döende i plast-ångor. Någon berättade att min mamma inte vågar läsa denna blogg, så jag kan lika väl berätta det. Jag låser in datorn hos den leende. Säger "If you value your life..." närå de gör jag såklart inte. Men jag går ut en sväng. När jag rundar kvarteret ser jag domkyrkan resa sig på andra sidan stationen. Dess spiror och torn försvinner bland molnen. Jag valde detta hotell för att jag velat se den ända sedan jag var sju år gammal och fick fotoboken "Som en saga" av farbror Rathje. Ingen vuxen ger ett barn sådana presenter längre. Nu ser jag underverket på riktigt och känner att vet vore rätt att utsöta något slags läte, men avsaknaden av åhörare får mig att lägga band. Kanske lika bra att jag upplever detta ensam. Hur många jag känner skulle förstått? I gatukökskön spanar jag på vad killarna före mig tänker äta. Det ser ut som hundmat med jättemycket grillkrydda på. Jag ler i mjugg. Tills jag upptäcker att det är samma sak jag själv just beställt – schnitzel med pommes. Bara det att killen skär sönder schnitzeln eftersom det är snabbmat vi talar om hallåå! Jag äter tålmodigt. Det finns endast två sätt att beblanda sig med en kultur – äta den och...äh förresten, glöm det. Jag börjar gå mot domkyrkan. Jag är Jack Black i Tenacious D-filmen, när han går längs strandepromenaden och bara ler och snart skall möta Kyle Gas. Köln-domen är verkligen fantastisk. Och väldig. Ändå trodde jag den skulle vara större. Jag närmar mig den andäktigt. De som byggde den har använt samma teknik som George Lucas när han fick rymdfärjan i öppningsscenen av första Star Wars-filmen att se gigantisk ut – de har försett den med en myriad av små detaljer. Färgen på kyrkan är inte vad jag väntat mig. Jag hade föreställt mig den mer...i guld. Och änglastatyetterna i alla valv och prång ser ut att riskera föroreningsinducerad söndervittring. Jag köper en skummig på Starbucks. Drar upp hooden. Rör mig genom dimmorna. Jag är någon annan nu. Ingen av er vet vem. Denna natt skall jag sova den rättfärdige bloggarens lösningsmedelsförstärkta elefantsömn. Och verkligen sova ut. För första gången på hur länge?