Cheesecake i Collonaden

Den tyska jeansstilen bygger mycket på pösighet, revor och tygapplikationer. Är det också med jeansen som tysken signalerar sin kulturella härkomst på öst-väst-skalan? Ju mer stentvättat – ju mer öst, är vad jag föreställer mig, men rätta mig ni som vet. Abdul – min skallige vän i receptionen, kombinerar stolt sin svarta, emblemförsedda tjänste-longsleeve med ett par mörkblå vars lappjobb inte går av för hackor. Som ville han säga att han kan göra jobbet, men inte är en av oss straighta. Att han betalar hyran, sköter sig, men inte till den grad att han är fullständigt blind för vad som pågår. Att han sett ett annat ljus och har ena foten på en plattform vi aldrig kommer snudda vid. Men vem har sytt på alla de där lapparna? En svärmor? En barnarbetare? Abdul själv? Han är så mitt i livet, Abdul. Verkar må så bra. Man borde göra en studie på honom. Ge ut den i bokform. Läs och lär. Detta är en människa som funkar. Du kan också bli som han. Varför uppfinna hjulet igen? Kolla in farsan istället. Hur han jonglerar med com-radion, säljer tandborstar, checkar in herr und frau Braun. Skämtar med sina kvinnliga arbetskamrater. Ut med Abdul i skolorna. Jag talar om ett kontinentalt projekt, med substansiell uppbackning på marknadsföringssidan. Unga mår inte bra längre. De behöver se att det finns något där på andra sidan, en möjlig väg. Du behöver inte förstöra ditt liv och spela rock för att vara en cool kille. Ut med Pete Doherty, in med Abdul. Jag sitter vid de höga fikaborden mitt emot repan och iakttar honom länge. Utomhus skiner solen över Rhenfloden. Och Abdul? Han skiner hela han.
Sedan är det kväll. Jag har åkt linbana över staden, tangerat panikångestens gräns, samt promenerat längs Rhenfloden hela vägen från Riel, stadsdelen där jag bor. Nu firar jag med cheesecake i Collonaden. Den heter så, gallerian som är inhyst i Kölns centralstation. Minns någon den svenska rockgruppen In The Collonades? Jag bara frågar. Jag tror de som minns är fler än de som vill minnas. Min hjärnas Karin Winter-grej har inte kickat in där. Någon forskare på radion talade faktiskt härom dagen om hur det är livsviktigt att glömma. Så credz till dig Karin! Ikväll står jag på en gästlista i den här staden. Och jag har bestämt mig för att driva denna resa så långt det är möjligt beträffande konsumtion av souvenirer till barnen. Jag börjar gå, och jag tål att tittas på. Nej förresten, mitt yttre är en röra. Det gör inget – ingen som ser mig behöver få ett gott intryck. Även om jag ser många tyskor vars yttre berör mig. Speciellt därinnne på Starbucks. Några saker jag lätt får för mig om dem: De har läst, de har ett lugn inom sig och betraktar inte sig själva utifrån i samma höga grad som kvinnor hemma. Idag måste jag hitta till två adresser. Det oroar mig. Jag var en gång med i ett band där jag gick under smeknamnet Pathfinder. Det var ironiskt menat förstås. Jag ansågs som dålig på att hitta vägen. Man smög efter mig på flygplatser för att se vilket flyg jag skulle hamnat på om ingen stoppat mig. Hur hittar djur undrade en vän nyligen. Hur hittar människor är vad jag undrar. Och jag skulle vilja se de där bandkamraterna nu, framför tavlan över det sönderklippta garnnystan som är Kölns tunnelbanenät. Ärligt talat, hur skall detta gå?