Någon slags farväl

Fodralet jag köpt till min laptop är ljusblått och mönstrat. Jag hoppades att det skulle imponera på kvinnor, men den enda som hittills kommenterat det är Abdul. "A pillow?" säger han när jag försöker få honom att låsa in laptopen i kassaskåpet. Han skojar med mig såklart. Sedan får han mig att skriva ett kvitto på vad "kudden" innehåller – laptop, pass, almanacka. Så omständigt att jag kommer undvika att göra om det. Men jag planerar att beblanda mig med okända element och finner det nödvändigt. Sedan går jag strandvägen. Ser pråmarna, horderna av medelålders kvinnliga stavgångare, pojken och pappan i turban som har gjort upp eld och lagar mat där vid floden. Domkyrkan långt därborta. Jag går i timmar. Sedan sitter jag åter under de änglaprydda valven och ser skatearna försöka hoppa de tretton trappstegen. Överträda gränsen för det möjliga. Jag följer den unge mannens kamp. Ju närmare han är att lyckas desto mer frustrerad verkar han. Vad är det han egentligen jagar? Sedan står det mellan neonet och stjärnorna. Jag frågar en kvinna om flodbanken efter mörkrets inbrott. Det börjar bli dags för någon slags farväl. Jag rör mig från ljusen och larmet. Tänker på Martha Wainwright-låten där hon sjunger att hon önskar att hon fötts till man. Jag behöver inte önska. Jag kan bara konstatera att jag inte skulle gått här nu om jag varit kvinna.