onsdag 26 september 2007

Verkligheten

Min son ser på Barnkanalen och jag börjar skriva ut Joacim Cans. Öppnar ett nytt rör C-vitamin. Häller upp ett glas till honom. Vad soft det är att bara ha hand om ett barn. Stilla som i en kyrka. Ibland när jag är själv försöker jag föreställa mig att barnen är här. Vad de hade gjort. Det är svårt. Närheten till barnen förändrar allt. Lägenheten känns överhuvudtaget inte som samma plats när barnen är borta. Mycket är så otroligt mycket lättare under barnveckorna. Annat ter sig omöjligt. Ta bara en sådan sak som alla Facebook-mejl om fester, klubbar och events som då och då dimper ner. När barnen är här förpassas de till ett svagt brus långt borta. När barnen är borta anfaller de mig. Påkallar min uppmärksamhet. Tvingar mig att göra val som jag annars hade sluppit. Nu tänker jag att jag skulle kunna leva så här och låta det vara. Sedan en röst från TV´n. "Hon som berättade och har översatt hette Tuva Lisa Rangström." Ytterligare ett minne letar sig genom tiden. Tiden, förresten. Om tjugo år sedan kan kännas som nyss, varför skulle då känslor kring kärlek förändras över tid? För att inte tala om känslor kring svek? "Tiden läker alla sår" Stämmer det? Eller gör vi tiden till ett redskap, ett till synes giltigt skäl för att förtränga saker? Visst finns det sådant som inte heller jag vill minnas. Men för varje sak jag försonas med blir jag lättare. Jag blev lättare igår. Men jag sjönk litet närmare jordskorpan också. Som man lätt gör när man möter verkligheten.

3 kommentarer:

Anders Rune sa...

Tiden läker inga sår. Tiden bepansrar oss för varje dag mer o mer. Som en mottafucker!

Anonym sa...

Hej.Nej, jag tror inte tiden läker alla sår, men jag tror att vi kan lära oss att leva med dom, och hantera dom ju längre tid som går.
Tack för att du så ärligt delar med dig av dina tankar och ditt liv. Önskar dig all lycka, och hoppas att du finner det du söker!
Kram, Lotta.

Anonym sa...

Shit, kan man vara blogg-groupie? I fucking love you/M.