Jag behöver hålla hårt i dagarna nu. Det betyder slut på överdrivet tidiga dagishämtningar. Kronjuvelen av medelklassmarkörer. Att själv disponera sin tid. Är det vad jag klamrar mig fast vid? Det yttersta syftet med min gärning? Jag ringer Agenten. Han svarar korthugget. Är någon annanstans i tankarna. Budgivningen på ett hus i Enskede har tagit hans väsen i besittning. Den andra parten i budgivningen är en person som inte är anträffbar. Sitter utomlands. Det tycks borga för en segdragen process. Min vän är redan utmattad av anspänningen. "Nästa gång mäklaren ringer skall jag säga att jag ringer tillbaka i övermorgon, att jag är upptagen fram till dess." Hans röst sjuder av irritation.
Jag ringer en annan vän, som härom dagen fick sitt andra barn. Det blev en dotter, och när han svarar är han ute på en av de första promenaderna med henne. Han har precis börjat hämta sig från chocken efter en dramatisk förlossning. Det är lustigt. Jag har länge undrat hur han skall ta uppgåendet i det dubbla föräldraskapet – som om det skulle vara svårare och mer ansvarstyngt för honom än för mig. När jag har hämtat min son och vi har ätit middag sätter jag mig och gör en CD som hyllning till mina kämpande vänner. Vi talar om en samlingsskiva om nitton spår med ett av Sveriges, kanske världens bästa band. Aldrig i helvete att jag avslöjar gruppens namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar