Ännu ett avsked

09:11 Nu ringer den igen – telefonen med Mange Schmidt-visslingen som ringsignal. Jag tänker inte gå in på vem ägaren till den här. Låt mig bara konstatera att jag finner det lustigt att just den personen valt just min glädjelåt som sin ringsignal. Melodierna. Kanske kan vi äga dem lika litet som vi kan äga jorden. Och gissa om jag blivit påmind om det under det år som gått.
Men nu är det min telefon som ringer. Det är en barndomsvän som jag just tvingat in på Facebook. Vi pratar om barnlösa kvinnor i fyrtioårsåldern och problematiken med att inleda något med någon av dem om man inte själv vill skaffa barn med dem.
"Man är ju skyldig att skaffa barn om man slår sig ihop med någon av dem" säger min vän.
"Man är definitivt skyldig att inte larva sig med deras tid" säger jag.
Det är egentligen inte hans problem. Han är en kärfamiljsman. Själva urtypen för en stadgad människa. Ändå är det uppenbart att han har reflekterat över det.
"Är man inte beredd att skaffa barn med dem skall man nog inte ens dricka kaffe med dem." säger han.
"Eller ens gå in på deras Facebook-profil". Jag tar i så jag spricker nu, skamset medveten om att jag gjort mig skyldig till just nämnda handling tre gånger sedan i går kväll.
Sedan sitter jag på stationen. Det är eftermiddag och jag skall ta farväl av en vän. Det är jag, hon, hennes son och femton minuter mellan våra fulla kaffekoppar och Arlanda Express-avgången. Vad gör man med femton minuter när man vet att de aldrig kommer räcka? Jag bara sitter där och försöker smälta att vi skiljs åt. Och jag konstaterar jag att det känns ledsamt. Sedan tjafsar vi litet om något på Facebook. Hon ser på mig med den där kritiska blicken. Den som alltid får mig att komma tillbaka.
Efteråt går jag uppför Hornsgatspuckeln och möter vissångerskan Lisa Ekdahl ledandes en cykel som hon måste målat själv. Hon bär rosa huckle och allt på henne verkar udda och plockat ur någon tiokronorslåda på Myrorna. Hon trycker på min gas och broms samtidigt.