torsdag 27 september 2007

Göra om det jag aldrig gjorde

KFM tycker att jag bloggar för litet om honom. Så ok: Jag lunchar med KFM på restaurangen vid moskén. Vi pratar litet om rädsla för manlig skuld, versus internalisering av detsamma. Vari består skillnaden mellan att vara suckern i en relation för att man antingen 1) räds den manliga skulden eller 2) omfamnar den och gör den till ett giltigt skäl för att ständigt överkompensera? Sedan pratar vi om ett par vi känner där mannen inte vill kännas vid någon manlig skuld alls. Detta ger honom fribiljett att slippa axla en stor del av ansvaret för hemmet. Och hans fru går med på det. Hon vill ju att han skall vara en man. Det slår mig att tvivelaktigheter pågår i alla sorters familjer. Inte förrän dess skal bryts sönder och saker sipprar ut vet man egentligen vad. Jag sneglar över borden. Upptäcker en kvinnlig dokumentärfilmare som jag en gång hånglade med i köket i lägenheten jag bodde i på Fleminggatan. Det var tider det. Nej det gjorde jag inte alls, slår det mig nu. Det var möjligen min vän och flat-mate som gjorde det. Än en gång: Minnet – hur lätt det är att förväxla det med drömmar / föreställningar / efterhandskonstruktioner. Ring inte mig när det drar ihop sig till rättegång! Notervärt ändå att jag sitter där en stund och tänker på hur det skulle vara att göra om det jag aldrig gjorde.

1 kommentar:

Anonym sa...

Antigen var det du eller ingen alls, jag hånglade bara med min dåvarnade tjej i det där köket och hon har aldrig jobbat med media, hon är sjuksköterska!!