Att räcka till

"Saknar du det egentligen?" säger en röst i telefonen. Och jag räknar upp saker jag saknar. Allt det där man bara har när man byggt upp det tillsammans med någon. Ett sätt att se världen. Sedan pratar vi om Facebook-profiler. Personen i andra änden har varit inne på Hans sida. "Och han verkar vara en idiot faktiskt." Jag gör omedelbart klart att jag inte vill höra mer.
Sedan ser barnen på Barnkanalen medan jag steker pannkakor till dem. Någon sa att människor som mår bra bloggar mindre. Jag förstår varför. Och saker har definitivt förändrats till det bättre sedan denna berättelse började. Jag ringer mamman till en kompis till min dotter, tittar ut och försöker bli klok på vädret. Min dator har en väder-knapp. När jag trycker på den visar den den regn, men ute är det ännu klart och crisp. A-mannen ringer. Upplyser mig om att en tjej jag spanat in på Facebook förmodligen blev uppraggad av en VD för ett stort telecom-bolag igår. "Men notera att jag inte är säker. Jag har inte fått in någon rapport om det än." Jag inviger den nya espresso-bryggaren som en vän köpt åt mig. Klockan är 09:29 och min son har fortfarande inga kläder på sig. Hans hår behöver borstas också. Jag lägger mig på sängen. Slår numren till några av mina närmaste vänner. Kopplas direkt till röstbrevlådor. Jag hatar att bli kopplad direkt till röstbrevlådor. Hur fick vi så här litet tid för varandra? Egentligen vet jag svaret alltför väl. Min dotter ber mig plocka undan pannkakstallrikarna. Hon har kommit efter i sin mattebok och behöver arbeta ikapp. I morgon försvinner barnen igen. På golvet står en ny korg med ovikt tvätt. Jag kan inte fatta att det gått en vecka sedan sist. Insikten om hur fort tiden går brukade vara en tröst när det var som värst. Nu finns det egentligen inte mycket i mitt liv som jag vill ändra på. Jag tänker på det och kommer på mig själv med att undra om jag borde skämmas över det. Har jag blivit så van vid att inte räcka till att jag inte vet vem jag är nu när jag faktiskt gör det? Precis när jag skall lägga ut denna blog går fotografen Jens Assur förbi utanför fönstret tillsammans med en kvinna och ett barn i sjuårsåldern. Jag glor som besatt.