Ni kan lika gärna peka på oss med skjutvapen

Har slagit upp datorn och gjort i ordning dokumenten. Jag vet var jag är och skall. För några sekunder förblindas jag ändå av en ström av minnesbilder. Den röda bilen, vad jag sa den dagen, rösten och ansiktet tillhörande en vän som hanterat sin separation på rakt motsatt sätt mot jag själv. Jag har de senaste dagarna allt oftare fått en impuls att ringa honom. Jag tvivlar på hans förhållningssätt. Vad vet han? Vad vill jag? Konfrontera honom med verklighet? Spräcka bubblan av beskedlighet och nyktert samförstånd? Skapa ännu en mörk ängel? Borde jag träffa henne och bara vara ärlig? Jag vet vad det innebär. Jag måste dela med mig av det hittills onämnbara. Eller göra mig hård. Det vore detsamma som att ljuga. Jag minns luncher efter sessioner hos familjerådgivaren. Vi var på samma nivå. Sorgsna, omtumlade, för ögonblicket renade. Det kändes som vi hittat den rätta vägen ut. Nu kommer stunder då jag undrar om det alls finns någon väg. Jag trodde ett tag att en annan människas hjärtslag kunde hela mig men att min sorg skulle göra det omöjligt för mig att få uppleva det igen. Då var jag rädd. Nu vet jag mer.
Jag äter mina frukostmackor stående vid diskbänken och slår sedan på kaffebryggaren. Min vän är på väg från Tyskland. Och på söndag börjar kärleken igen. Jag gör det jag borde några timmar. Sköter mig riktigt bra. Redigerar en text med ett leende på läpparna. Försöker sedan avtala lunch med min vän Agenten. Han kan inte svara i telefon. Jag kan inte mejla. Jag hatar Tele2. Låt oss tillsammans göra denna koncerns undergång till vårt delmål.

Slussen 11:47 Äntligen på väg. Jag ser Situation Stockholm-försäljaren och tänker på mina barn. Hur mycket livet här har förändrats sedan jag gav mig in i det.

Grill, Drottningatan 12:10 Han är vän med mitt ex, jag är vän med hans och inget i denna värld sker av en slump. Inte när det gäller kärlekens brutaliteter. Jag frågar om han har blockat sitt ex från sin Facebook. Han säger att han har tänkt det. Jag säger att jag försökt blocka mitt ex men inte lyckats. Han frågar om jag har tänkt på att det kanske är för att hon redan har blockat mig. Leif Pagrotzky passerar vårt bord bärandes en bricka med isterband och stuvad potatis. Han ser ut som en gråskäggig liten tomte. Vi pratar om min väns jobb. Han säger att det inte är helt olikt att jobba på behandlingshem. I båda fallen är man omgiven av folk som har en liten grej då det gäller att ta sig samman. Jag försöker inspirera honom att sätta hårt mot mjukt. När vi är på väg ut möter vi en av dem. Handslag och leenden utväxlas. Sedan står vi på kaffestället. Han säger att det verkar vara plågsammast för män att skiljas. Han brukar säga det. Jag brukar bli provocerad. Så också nu. Jag säger att saker kunde varit annorlunda. Att det lika gärna kunde varit jag som gjorde det hon gjorde. Att jag gjorde mitt val och måste leva med det. Att jag gjorde som de flesta män i min generation gör – inordnar sig. Vi pratar om vad som kan ha fått oss dithän. Att man inte kan ta oss ur vår kontext – det är vi är sprungna ur. Sjuttiotal, den fria sexualitetens bestialiteter, Ulf Lundell och den slarviga knullmannen. Hota oss med att vara den sistnämnda och vi gör precis vad ni vill. Ni kan lika gärna peka på oss med skjutvapen. Så stark är vår beröringsskräck gentemot knullmannen. Så rädda är vi för manlig arvsskuld.

Drottninggatan 13:02 Alla dessa vackra, sorgsna trettiofemåriga kvinnor i power-suit. Mitt hjärta går ut till dem. Hur många osedda döttrar måste Justin Timberlake trösta?

Gröna linjen 13:18 Min tvättid och möjligheten till en välsignad eftermiddag närmar sig. Vad mer kan mitt hjärta önska? Kanske en speciell vän att se världen med. Kanske händer det en dag. Konstigare saker händer. När vagnen rullar ut mot Slussen stirrar jag in i himlen och tror.

Rulltrappan Mariatorget 13:30 Igår kunde jag höra R Kelly sjunga raden "Do you really beleive that i can rise again" i låten "3 Way phonecall" utan att börja gråta. Vad betydde det? Kanske bara att tåget gick medan jag satte in mina pengar hos Manics-mannen.
När jag kommer hem äter jag två sorters värktabletter. Oklart vilken smärta jag tror att de skall bota. Hade det funnits något mot den som gör ondast hade jag varit game. Man blir trött av att bära den.