Jag borde gett pengarna till någon på gatan

Kanske är det det som kom över mig i morse trots att allt var en röra. Tron. Vad är då tro? Kanske summan av en rad erfarenheter som man var för sig inte kan sätta fingret på. Eller så är det bara att jag igår arbetade så att en väg ut blev skönjbar. Nu är jag på kontoret. Annas iPod arbetar i shuffle-mode. Gud har gett den en bra dag. Faktum är att den bara spottar ur sig helt giftig popmusik. Den tar med oss på en minnenas sightseeing. Den mixar Vapnet med Paradiso. Den verkligen kokar. Den spelar Paola. Paola! Var finns du nu min vän? Vi skall klappa på den sedan. I morgon är jag mindre ensam i den här stan. Jag tänker på trons motsats. Kanske är den också erfarenhetsbaserad. För de flesta. För våldsoffret som inte vågar lämna lägenheten. För oss som en dag vaknar och inser saker om vad det är vi gjort mot oss själva. Hemma ligger boken "Att hjälpa sig själv" av någon man som blev inlåst och våldtagen i en grop i sju år eller hur det var. Den fanns på Konsum och jag tänkte att "Vad fan det här blir något att mysa ner sig i". Den var outhärdligt tråkig. Jag var redo för ego-religiösa tankebanor och vad gick jag på, om inte en luring. Jag borde gett pengarna till någon på gatan. Jag borde köpt en blomma till någon kvinna med störd fadersrelation.