Jag och barnen har kommit hem från daghem och skola och jag lagar middag. "Jag har inget att göra" klagar min sjuåriga dotter. "Vad spännande" svarar jag förnumstigt. "Det skall bli intressant att se vad du bestämmer dig för att göra med din tid." Sedan riktigt myser jag över förträffligheten i min kommentar. Och försöker se den framför mig – vågen av kreativitet som skall bli frukten av mitt exemplariska föräldraskap.
"Jag vill se på TV." säger min dotter.
"Hon vill se på TV" säger min son.
Sekunder senare har jag kapitulerat utan strid.
Efter maten börjar barnprogrammet. Min treårige son stör ideligen sin storasyster. Ger henne tjyvnyp. Dunkar kudde i hennes huvud gång på gång. Jag säger åt honom. Först milt, sedan bestämt. Senare ordentligt, men utan att brusa upp. Han lyssnar inte. Söker en gräns. Närmar sig sin storasyster bakifrån, lägger armen runt hennes hals och trycker till. Jag ryter till, bär bort honom. Han gråter. Och gör en stund senare om samma sak. Min dotter sätter sig på honom i soffan. Talar noggrant om för honom vad hon tänker göra med honom om han inte skärper sig.
"Klipp till han direkt bara!" hör jag mig själv ropa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar