Det är morgon och vi pratar om att vara ensam i saker. Att man egentligen alltid är det och att det är jobbigt. Hon säger att det är därför folk blir religiösa. Pratar med Jesus hela dagen. Hon säger att det är oerhört bekvämt. Och hon berättar hur det är att leva ett liv där Jesus är svaret på allt. Hur ytligt det till sist blir. Det ringer en klocka i mig. Och jag är bara tvungen att spela den där R Kelly-låten för henne. Där Rob blir uppringd av sin syster som frågar hur det är. Där han svarar att allt är bra och hon inte tror honom, varpå han medger att det är något som tynger honom, men inte vill prata om det. Han frågar om hon tror att det finns hopp för honom och vad hon tycker att han skall göra. Hon säger att hopp finns, men att han först och främst måste tro mer. Så här på morgonen tränger låten djupare in i mig. Jag mimar i mina favoritpartier och är nära tårar. När låten klingar ut är vi lika tagna – hon som aldrig har hört den förut, och jag som hört den hundra gånger. Sedan slår jag på radion och hör den socialdemokratiska partisekreteraren Marita Ulvskog säga "Vi skall inte bara finnas på möten stämmor utan också på Facebook." Jag drömmer inte. Med 300.000 medlemmar på Facebook är de nämnda communitys största parti. Om ett val idag avgjordes på Facebook skulle regeringsskiftet vara ett faktum.
Sedan är jag på kontoret. Annas iPod ger oss The Eagles och "Dust in the wind." Jag är redo. Jag får Facebook-mejl från min vän Skådespelerskan. Vi hade barn på samma dagis förut. Sedan skiljdes hon och hennes kille, sedan skiljdes jag och min fru. Nu har hon träffat en man i en finsk a capella-grupp. Hon skickar en länk till hans bands hemsida. Skriver att han är den flintskallige. www.fork.fi Jag klickar mig in. Förundras. Men heter de verkligen Fork?
Igår ringde A-mannen med den psykopatiskt snärjande Spraydate-profilen. Han frågade hur jag hade det. Hans röst var nära tårar. Jag behövde inte fråga varför. Han undrade vad kärnan i min smärta var. Jag sa att det var att inte höra till, att vara överbliven. Att avsaknaden av efterfrågan på mig i såväl kärleken som på arbetet blev kvittot på att det verkligen var så. Han sa att han förstod. Sedan pratade han om situationer där den manliga gemenskap som erbjudits honom inte gett mersmak. "För jag tycker det inte det är kul att stå och sparka på däcken på någon bil och säga Schysst kärra, förstår du?" Jag tänker på det medan Regina Spector sjunger "Better" från Annas iPod som sedan växlar till New Orders "True Faith". Det kan inte vara något annat än ett tecken. Jag skall inte skriva mer nu. Bara sträcka ut handen och fånga välsignelse. Mitt hjärta går ut till er.
1 kommentar:
Skicka en kommentar