De har allt, ändå vill de fly

Det är morgon. De första höstvindarna överraskar oss och jag har tagit på min son en tröja för litet. Han har bytt avdelning på dagis och det tar en stund för mig att hitta koftan som hänger på hans nya krok. Innan jag stänger dörren i det röda planket vinkar jag till den nya dagisfröknen Susanne som sitter i sandlådan. Hon bär på skönheten hos allt som är på väg någonstans. Men vad är det för vinkning jag ger henne? Och vad är det för vinking min hett åtrådda tvingas besvara min vinkning med? Hade mitt barn suttit i hennes knä hade saken varit en annan. Nu är vi två vuxna som vinkar till varandra på ett löjligt sätt. Har jag fel? Känner hon som jag? Man kan inte känna som jag om man inte vet det jag vet om ensamhet och död. Inte fan är kvinnor som hon någonsin ensamma. Alltid har de män med blond skäggväxt, jämn inkomst och snickartalang, kanske antydan till kalaskagge men ännu inget håravfall. Män med en spånskivas själsdjup. Spelar squash. Gillar bärs. Män som ger medioker oralsex och sällan tänker på döden. Det borde inte vara mitt problem. Jag slipper ligga med dem. Jag slipper prata med dem efteråt. Men hon på andra sidan planket – Aousch! Jag vill inte tänka på det. Sedan får de barn med de där männen. Männen går runt i shorts och knapprar på sina telefoner. Jag ser deras uttråkade miner i parken varje dag. De har allt, ändå vill de fly. De kan göra vad de vill, ändå vill de bara knappra mer på telefonen. Mitt hjärta förkolnas när jag tänker på det.