Kerry King: Man kan se tio år som fem album.
Jon Jefferson Klingberg: Man kan se fyra timmar som sju A4.
Nu: Lunch.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Jon Jefferson Klingberg
- Min första publicerade text var en insändare i tidningen Kamratposten. Den skrevs när jag var fjorton och handlade om ensamheten i att vara punkare på landet. Den var inte undertecknad med namn. När tidningen kom ut och en vän ringde för att fråga om det var jag som skrivit den blånekade jag. Det kändes skrämmande att ha lämnat ut sig och det skulle dröja många år tills jag gjorde om det. De senaste åren har jag arbetat som redaktör för ett litteraturprojekt för Sveriges gymnasieskolor, samt skrivit förstås. Det är ju därför den här nu – debutromanen. Den heter "Jag tror vi behöver prata faktiskt" och är influerad av Rocky, Kevin Smith och Kerstin Thorvall. "Jag tror vi behöver prata faktiskt" är en berättelse om separation. Om det första året på andra sidan kärnfamiljsdrömmarna. Om att efter ett decennium av bostadrättsomvandlingar och dagislämningar försöka lära sig flirta via sms. Den handlar om förnuft och uppvaknande. Om svartsjuka, självrannsakan och kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva.
3 kommentarer:
men hur gör man då?
vaa?
det känns inte som att jag får nån hjälp av dig direkt.
ursäkta jag är full och hemma och lyssnar bara på ramones. ramones tror jag säger allt om allt. ramones är nog livet. åtminstone för några av oss.
jag vet inte. men kan jag sluta prata nån gång eller?
Var det inte någon som lirade Angel of death i sitt sommarprogram häromåret? Adde Malmberg? Nej, men kanske någon poet som ändå inte hade något att förlora.
Någon sommarpratande chef för en konsthall i Småland spelade visst Cowboys from hell..
Skicka en kommentar