Hela detta inlägg är en flykt

Något på ytan så vardagligt som att stå och skära lök kan i ett visst skede vara att utsätta sig för det orimliga. En dag skall jag berätta hur det hände mig. Idag ville jag skriva något om skadeglädje. Hur dess mörka frukter aldrig mättar. Jag ville skriva något om hur mycket jag saknar barnen men misstänker att allt redan har sagts och känts. Jag har stämt i tomhetens bäck med de verktyg som är mig givna. Äppelpaj och tidningen Fuzz. Jag köper inte gitarrtidningar ofta men idag hände det. Ni vet hur man kan gå på en musikfestival var femte år och ändå få en ungefärlig bild av vad som rör sig därute? Samma sak med gitarrtidningar. Nu hör jag mummel i det bakre ledet. Det händer väl inte så mycket i stränginstrumentens värld, tänker vissa. Jag gjorde det med. Men se där hade vi fel. Helt kort först: Skälet till att den där tidningen slank med var att en till mig närstående person är på omslaget. Eller i alla fall hans namn. Nu har jag läst intervjun och är besviken. Jag hade väntat mig åtminstone en faktaruta över pedaler, förstärkare och rackenheter. I stället fick vi ännu ett summariskt historiereportage. Jag bläddrar vidare. Den första nyheten som verkligen tar andan ur mig är en annons för den första robot-gitarren – en gnistrande blå Les Paul som kan stämma sig själv. Dess mekanik är kopplad till hydraulik som gör att instrumentet ständigt är perfekt intonerat. Ankomsten av detta instrument väcker en rad frågor. Hur många år av mitt liv hade sparats om en sådan funnits när jag växte upp? Vad blir av musikern och människan utan det karaktärsdanande, ofrivilliga, obligatoriska, meditativa moment vi känner som stämmande av gitarr? Nyheten gör något annat med mig också. Inom mig börjar en liten röst tala med någon slags södra Stockholm-dialekt. Det är en mans röst. Jag hör den säga saker som "Du måste lära dig lyssna på tonhöjd annars kommer det ändå låta skit" och "Vissa gitarrister spelar så det låter falskt hur välstämd gitarren än är". Det sistnämna är faktiskt sant. En gitarrtekniker jag jobbade med i somras hade tidigare jobbat med Gessle men fått sparken. Orsak: Han hade påpekat att det lät konstigt och ostämt när en viss gitarrsamlande musikmiljonär hände på sig den sexsträngade. Omvänt vet jag att Nils Lofgren har en Strata som en gång tillhörde Jimi Hendrix och han påstår att man kan känna om ett instrument är använt av en bra musiker. Som alla säkert förstått vid det här laget saknar jag att ha någon att prata gitarr med. Om Fuzz kunde tala. Nu håller jag upp publikationen och möts av Dream Theater-gitarristen John Petruccis tomma anlete. Varför är han där? Förstår ingenting. De borde sätta dit någon som betytt något för någon. Alltså något utöver att vara förebild för män som ägnar sina liv åt imponera på andra som liknar dem själva. Gitarr handlar om att fly från kvinnor och att fånga kvinnor. Inget fel i det. När det blir en isolerad subkultur går dock något förlorat. Men jag bläddrar på. Och möts av ännu en profanitet enligt gitarrkyrkans dissonanta evangelium: Den vältempererade gitarrhalsen. Det är en gitarrhals där banden är designade för att få varje ton att stämma perfekt. En vanlig gitarrhals med raka band är ju egentligen en kompromiss. Vissa grepp låter "sura" och konstiga. Detta har genom århundraden sporrat gitarristers uppfinningsrikedom. Och nu detta: En gitarr vars band slingrar sig till synes oroväckande slumpmässigt över greppbrädans mörka ädelträ. Så absurt att inget borde kunna toppa det. Trodde jag. Tills jag vände på bladet och läste Mattias Eklundhs månatliga gitarrkolumn. Denna gång lär han ut en figur som enligt honom själv får hans fingrar att nästan ramla av varje gång han spelar den. Han upplyser oss om att det handlar om "en trettiovåondelsdecimol – tio toner mot vanliga åtta per fjärdedels taktslag". Jag påminns om hur gitarrkolumner kan läsas som poesi. Man behöver inte förstå riktigt allt. Längst bak i tidningen är det en annons för ett ganska dyrt gitarrfabrikat av vilket Dave Navarro på bilden har hängt på sig ett vitt exemplar. Hans förra fru Carmen Electra summerade i boken "Don´t try this at home" hans mänskliga kvaliteter med orden "He´s got a great body, and he plays the guitar". Jag tänker på det ganska ofta. Jag finner det vackert.