Operation kloning

Det ringer på dörren. Det är min pappa som kommit till stan för att repa med sitt band samt sätta igång med något han pratat om länge. Han har som vanligt med sig sin svarta Ibanez och ett gäng boxar och pedaler i en sådan där dra-maten väska som vissa kallar Rullan. Denna gång halar han fram ett nytt litet paket ur ett av facken. Det innehåller en silvrig liten hårddisk på jag vet inte hur många gigabyte. Han kopplar den till min dator och initierar något som han kallar kloning. Hela mitt system backas upp. Det tar halva natten. Jag visar honom artikeln i Fuzz. Han säger att den är full av felaktigheter. Att han aldrig spelat med Kenny Håkansson och att det där bandet inte alls sattes ihop för att hylla Terry Riley utan fanns innan. Vi pratar om det där ett tag. Hur saker tenderar att förvrängas när man skall in med dem i någon slags reportageform. Sedan faller hans blick på robotgitarren. Han tror först inte sina ögon såklart. När han smält nyheten verkar han fortfarande skeptisk. Pratar om Gunnar Valkare, tonhöjdens relativitet, dur och moll-krocken i Snoddas "Flottarvisa", hur trist det är med folk som inte lyssnar på tonhöjd, hur han ibland stämt sina medmusikanters instrument i smyg och hur hela tonhöjdsbegreppet är en kulturell överenskommelse. Sedan talar han om Japan igen. Hur han inte ville åka dit och spela men hur resan gjorde ett outplånligt intryck på honom. Han börjar prata om någon helt fantastisk gitarrist han såg där. Som spelade som Jimi Hendrix under dennes värsta feedback-utflykter. Jag frågar vad bandet hette. Han blir mig först svaret skyldig. Konstrockvärlden ur hans perspektiv verkar handla mindre om namedropping än om sound, människor och upplevelser. Sedan kommer han på att gruppen hette Acid March och ser väldigt generad ut innan han skrattar så han kiknar.
Sedan är det morgon och kloningen är klar. Då börjar den mer skrämmande fasen av detta projekt. Sätta in den nya hårddisken i min dator. Han skruvar isär den sistnämnda fullständigt. Pillar loss batteriet, tangentbordet och sedan den interna hårddisken. Mitt köksbord förvandlas till en galen uppfinnarjockes datorworkshop och jag blir så nervös av det att jag måste lämna lägenheten. Jag dricker kaffe med någon som frågar om jag litar på gamlingen därhemma och hans handhavande med Macen. Och det slår mig att jag kommer från en familj av människor som alltid gjort saker på sitt vis och att jag lärt mig ta det onda med det goda av det. När jag kommer hem ligger min silvriga Macbook pro på köksbordet i smådelar. Runt den står äggkoppar med olika av dess skruvar i. Jag skulle ljuga om jag sa att jag känner mig lugn. Nu trycker den gamle på olika knappar. Utsätter tangentbordet för olika grepp och kortkommandon jag aldrig sett. Skärmar och dioder blinkar. Komponenter talar med varandra. Jag börjar andas lugnare. Tills han säger "Asch jag råkade knäcka den där bandsladden, hoppas den höll" och pekar på en bladguldstunn mojäng som förbinder processorn med hårddisken. Sedan trycker han på startnkappen och vi väntar.