Vägen till Tranås

Jag bär på två väskor och en gitarr. När jag kommer fram till parkeringen på Södermälarstrand är Kricke redan där. Han har hyrt släp. I replokalen har Idde börjat packa. Hon frågar om vi hört något om Joppe. Har han gjort ett stopp vid musikaffären, som vi kom överens om? Hon ringer honom från replokalens fasta telefon, ja vi har faktiskt en sådan. Han säger att han varit och köpt trumpinnar. Att han "kommer om tre". Vi lastar och pratar om ryktet vi hörde om Eldkvarn i somras – att de efter drygt trettio år på vägarna fortfarande småbråkar om vem som skall packa utrustningen. Kricke säger att tendensen att efter spelningar gå och dricka öl i stället för att hjälpa till att lasta är den vanligaste orsaken till att det spricker. Idde påminner oss om att vi alla utom hon gjorde just detta efter en spelning i Klintehamn i somras. Vi pratar om hur vissa i denna branch gör vad som helst för att komma undan bärandet. "Minns ni Danne Sundqvist?" säger någon. Och börjar berätta. Hur den senare hängde med på några turnéer som inhoppande akustisk gitarrist. Men framför allt för att få en chans att bli sedd på scen i syfte att fixa brudar. Hur han under en spelning på en väldigt liten scen var tvungen att stå bakom en betongpelare. Hur knäckt han blev. Sedan börjar Idde prata om en sporadisk turnéechaufför / råddare som drabbades av haschpsykos och inför en bilresa förkunnade att han mådde så dåligt att han övervägde att köra in i en bergvägg.
"När skall vi ha glasspaus?" frågar Kricke när vi är i höjd med Sillekrog. OK / Q8 lockar med dagsfärskt från Sandys. Larry köper en Aftonbladet. Rubriken tvärs över mittuppslaget är "Pappa och singel – ett hett kap" Enligt artikeln tycker mer än hälften av alla kvinnor att singelpappor kan vara extra attraktivt. Artikeln pekar även på vissa problem med att dejta dem. Exet finns ju kvar i hans liv. Och vad händer om man inte gillar barnen? Idde läser högt för mig. Etta på listan över heta singelpappor: Jude Law. I framsätet går Joppe igenom kvällens låtlista. Sjunger några riff och textrader på varje låt. Skriver ner låtarna på ett paper. Skickar den kluddriga lappen till baksätet. Säger "Idde! Ratifiera!" Hon påpekar att han inte har använt sin finaste handstil.
"Meh! Jag har suttit här och jobbat med den medans ni har suttit där bak och latat er med Aftonbladet." klagar han.
"Men vi har hjälpt Jon med hans Blogg säger Idde."
"Och verkligen gjutit liv i den" säger Larry. Han ögnar igenom låtlistan. Säger att den ser ganska hyfsad ut. Signerar den.
Jag berättar för Idde vad jag fick reda på om henne på internet härom dagen – att hon en gång var medlem i Stockholmsgruppen Zzzang Tumb. Hon berättar att namnet var taget från en dikt av en italienare vid namn Marinetti. Den handlade om krigets ljud. Latte Kronlund var med i bandet. Liksom Jean Paul Wall, samt under en period Iodine Jupiter som senare skulle göra sig ett namn som performance-poet. De hade en trummis som hette Uffe och en gitarrist som hette Mats. Idde och hennes syster Irma delade på leadsången med Mikael Trolin, numera känt folkpartistiskt ansikte. Iddes solonummer hette "Molotov Cocktail Party" Nu försöker hon minnas melodin. Börjar sjunga.

Jag har nästan glömt det redan
Men vi var på en fest för en tid sedan
Alla fick var sin aptit-retare
I den låg en oliv och en tandpetare

Jag förstod aldrig den symboliken

Molotov Cocktail Party
Hellre det än ensamhet
Molotov Cocktail Party
Bättre rebell än TV-kväll

Hon hade kunnat mist livet i det bandet. Under en spelning på en klubb i Södertälje ställde hon ner ett syntcase på en strömförande multikabel. Blixtar slog ut från casens järnbeslag. Som tur var höll hon inte i lådans järndetaljer utan i träet. Arrangören kom springande. Tvingade henne att lova att aldrig berätta om det för någon. Han hade långt, blont permanentat hår, stora ringar och porrbilder på väggarna i kontoret där affärerna gjordes upp. Hon berättar att hon alltid var livrädd för att vara ensam med honom därinne. Lokalen ägdes att ett gäng kineser som han hade satt i system att blåsa på pengar. Han slog sig senare på att sälja utrangerade Dieselmotorer till regeringen i Bangladesh. Satt i fängelse. Dök upp i en annan stad många år senare. Med någon slags näs-åkomma som inte tycktes ha något med förkylning att göra. Så att säga. Vi börjar prata om hur gamla våra instrument är. "Vad är det för årsmodell på din Gibson Les Paul?" undrar någon i framsätet. Jag försöker minnas när jag gick med i bandet. Jag kommer fram till att det var för sju år sedan. Jag berättar det för de andra. Ingen tror mig. Larry pratar om Burma. Vad gör alla munkar egentligen, jobbar de? undrar han. Joppe säger att de förmodligen tar hand om barn, skola odlar mat och ägnar sig åt sin religion. Larry verkar skeptisk. Frågar sig om allt verkligen står rätt till när hundratusen munkar "bara går omkring". Joppe föreslår syrligt att Larry skall skriva någonting om det på Aftonbladets ledarsida. En stund senare frågar Larry om någon kommer ihåg gruppens gamla ljudtekniker Manganus.
"Rundgångs-Manganus" säger Idde och ler ett plågat leende. En ny historia börjar.