Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Jon Jefferson Klingberg
- Min första publicerade text var en insändare i tidningen Kamratposten. Den skrevs när jag var fjorton och handlade om ensamheten i att vara punkare på landet. Den var inte undertecknad med namn. När tidningen kom ut och en vän ringde för att fråga om det var jag som skrivit den blånekade jag. Det kändes skrämmande att ha lämnat ut sig och det skulle dröja många år tills jag gjorde om det. De senaste åren har jag arbetat som redaktör för ett litteraturprojekt för Sveriges gymnasieskolor, samt skrivit förstås. Det är ju därför den här nu – debutromanen. Den heter "Jag tror vi behöver prata faktiskt" och är influerad av Rocky, Kevin Smith och Kerstin Thorvall. "Jag tror vi behöver prata faktiskt" är en berättelse om separation. Om det första året på andra sidan kärnfamiljsdrömmarna. Om att efter ett decennium av bostadrättsomvandlingar och dagislämningar försöka lära sig flirta via sms. Den handlar om förnuft och uppvaknande. Om svartsjuka, självrannsakan och kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva.
8 kommentarer:
Lysande lappkast. Fullkomligt genialt faktiskt. Det där med relationer är ju ändå ett ämne som snabbt blir uttömt och trist. Pedalbord on the other hand,,,
Men bloggen borde heta "Jag tror vi måste prata om pedalbord faktisk".
Hahahaha! Sådärja!
Pedalbord är för livet.
//N
De vidare:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=823413
Bra "pedalbord"(Jag tror vi..)! Speciellt när man är i samma situation i livet. Om din bok blir en "snackis" i mina kretsar, så är det nog mer för att den ger tröst och humor i sin frankhet, än för att ni är kändisar. Tack ska du ha! Jag tar mig friheten att rec:a den på min blogg.
Skit i recensionerna nu. De där tyckande fånarna kan ju få uppfattningen att de är betydelsefulla.
Mer pedalbord helt enkelt!
//N
Fin gästblogg Jon!!
/Lo
Mycket snack, men lite fuzz skulle min mormor kanske ha sagt! Här lockas det med pedaler, men det behövs mer av sådant för att stilla en stompbox-junkies begär.
Kommer osökt att tänka på en affisch som följde med magasinet Guitar Player nån gång under tidigt 80-tal och som man kunde pilla loss med lite tålamod. Den hängde i mitt pojkrum under hela min tonårstid. Det var en en plansch med dåtidens hjältars plektrum. T ex vill jag minnas att Yngwie hade ett fender, medium, Billy Gibbons spelade med en 10-centare, och Joe Pass ett litet pluttigt ett. Där fanns också ett rött sharkfin representerat. Sådana använde jag själv när jag var 14. Helt ofattbart! Sladdrigt med märkliga taggar. Vad tänkte jag!
/ML
Kan du förresten rekommendera tc electronics delayet?
/ML
Skicka en kommentar