Sedan regnar det över ön och vi skall vidare norrut. Jag skall inte påstå att jag är glad åt regnet, men nog känner jag mig litet nöjd över att kunna dra på mig den ultratunna regnjackan som jag köpte i en butik i Sturegallerian för en miljon år sedan. Jag lastar bilen och känner mig... törs jag skriva attraktivt välutrustad? Efter att vi tagit adjö av den älskvärda lilla jakthunden Molly är vi outta Alnön. (Jag vet – vad var det där för språk?)Vattenpölarna på motorvägen är av det där slaget att det känns som om de griper tag i bilens ena sida och försöker slunga den av körbanan. Ändå känner jag mig inte orolig över det som väntar oss. Jag minns ett annat liv, med bilresor inställda på grund av regn. Vad handlade allt det där egentligen om? Och jag minns instruktören på Gillinge högriskkörningsutbildningscenter eller vad de ville kalla det. Han var en obetalbart irriterande typ som visade oss vraket av en bil. Han berättade att den saknat försäkring och demolerats under en vårvinterdag med blixthalka.
"Och varför hände den här olyckan då?" sa han och tittade ut över den gapande skocken av körelever.
"På grund av halkan?" föreslog någon.
Det var då han sa det:
"Men halkan har ju inget körkort!"
När vi kommer till Timrå svänger vi av åt vänster. Tanken är att låta färden gå utmed Faxälven norrut. När vi kommer Stavrevikens stugby har det nästan slutat regna. Den ser så märkligt stängd ut att jag måste stanna. Jag kommer lägga upp litet bilder under denna resa till byn där jag bodde som barn, helt utan andra ambitioner än att ge er en känsla för varifrån jag kommer.