När vi åter är på väg har det blivit sent. Vi passerar Forsås, Häxmo, Åsmon. Alla de där platserna som så länge varit namnlösa abstraktioner återbördas till det medvetna. Många gånger måste jag stanna bilen, gå ur och bara vara i de där miljöerna en stund innan jag kan åka vidare genom minnena. Som när vi passerar dammen på bilden ovan. Vatten som bara slutar. Dess hypnotiska effekt på mig har inte avtagit med åren. När vi kommer fram till Kilåmon och huset där jag bodde som nioåring måste jag stanna igen. Innanför gardinen av skog som nästan döljer den lilla skogbilsvägen har man gallrat upp bland träden. Jag smyger fram genom lövverket. Till sist kan jag faktiskt kan skymta det där tornet inne i skogen. Det är sex- eller åttakantigt och rött med vita knutar.