En dag kvar

Sedan kör jag förbi huset där jag för första gången hörde rockgruppen The Clash. Vi kör norrut mot Nordantjäl, svänger sedan höger och kommer fram till Lilltersö. Ser det gula huset med krukmakeriskylten. Sveper med blicken efter något att bli överraskad av men kan inte hitta det. Jo, en vedbod som ser ut att antingen vara på väg att falla över ända om inte den också är ett alternativbygge. Sista anhalt Tågsjöberg. Tåg. Sjö. Berg. Tågräls finns där. Vad de andra två elementen gör i ortnamnet är till denna dag ett mysterium för mig. Sedan gör jag mig mentalt förberedd på att se alltihop igen. Den forsande ån. Möbelbutiken. Ladorna som fastnat som i ett snapshot på sjuttiotalets expansiva jordbrukspolitik. Den gamla skolbyggnaden. Vägarna. Stigarna. Förra gången jag återsåg ett landskap där jag vistats som liten blev jag överrumplad av hur vissa platser inte alls fanns längre. Av hur byggnader retirerat och växtlighet rört sig framåt i en offensiv lika oförsonlig som tiden själv. Denna resa har varit annorlunda. Inte ens naturen verkar de senaste tjugo åren ha brytt sig nämnvärt om denna landsända. Nu tornar alltihop upp sig igen. Det är dags att sätta punkt innan saker blir för komplicerade.