Jag minns vår kväll bakom skivspelarna. Det var i början. Jag hade sett dig i något öltält på en festival och blivit livrädd av den där unghögerfrisyren du gick runt i. Men som allt ni hade för er var det en del av uttrycket, showen, nageln i ögat, behållningen. Sedan spelade ni på stora scenen och inte alla förstod. Det var mot slutet. Vissa sa att ert band var ett svart hål. Jag minns första skivan. Det var en vemodig historia. Jag var för gammal för att förstå men förstod ändå. Elegin för det jag sökte lämna och för det ni var mitt uppe i. Det kan inte ha varit en hälsosam miljö för en ung, känslig person eller någon annan heller. Jag minns två grånade män i korridor 4 C på Radiohuset. Den ene höll upp er skiva. Pekade på bandbilden. Sa "Tänk dig att din dotter går på en fest och möter det här gänget". Den andre svarade att han helst inte ville. Sedan minns jag spelningarna. Du var alltid i bakgrunden. Jag minns ett TV-inslag med dig och Henkan. Ni fick frågan om ni hade några råd till andra band och svarade något i stil med "Gå och lägg er!" De orden skulle te sig klokare med åren. Det sägs att man vet var en resa är på väg om man kan koordinaterna. Jag kunde dem men hade ändå ingen aning. Vem hade det? Är det som nu hänt ens en del av samma historia? Kanske kommer jag aldrig veta. Jag kände dig aldrig. De enda gångerna vi egentligen umgicks var då på hotellet samt nu i höstas då jag tror det var på Julia. När vi till sist träffades var du inte alls det jag trott. Ingen med det där bagaget är det. Det var ändå en lättnad. Sedan: Facebook-mejlen och det där vi pratade om att göra nu i slutet av april. Jag hade sett fram emot det mer än du kunde anat. Att få knyta an till det gamla. Nu vill jag mest säga Varför? Jag vill nämna en massa andra saker som i sig är banala och kanske i sammanhanget opassande, men som är en del av vad alltihop handlar om. Jag minns den där sista svängen. Den osannolika kvintettens hugg på arena-storhet. Då tror jag inte ens vi pratade efteråt. Jag kunde förnimma gravitationen från det svarta hålet även om de medvetna sinnena var upptagna med annat. Jag var mest imponerad av hur du sådär envetet manglade ut de där stora små tonerna ut dina två seriekopplade AC 30. Hur det bara fanns ditt sätt att göra det. Kanske var hela natten ett monument över något som gått för långt. Men det var ok. Det var bara musik. Vad som egentligen pågick skulle jag inte förstå förrän år senare. Nu tänker jag på våra mejl från alldeles nyss. Dem orkar jag nog aldrig läsa igen. Jag skall minnas det verkliga. Idag satt i Kristers studio när telefonen ringde och jag fick veta det. När grät jag? Först när jag hämtat min dotter på skolan. När jag höll hennes hand och vi gick upp mot kyrkan. Jag sa som det var till henne. Att det hänt en olycka. Sedan igen när jag skulle hämta min son på dagis. Då var jag sen. Hann inte klart. Jag vet ingen annan medicin än att ta hand om det som finns kvar. Nu: Brutaliteten i alltihop. Vi kan tala eller tiga. Ibland tror jag det är det enda egentliga val vi har. Jag gjorde mitt val för länge sedan. Så vad trodde du? Att du inte var behövd? Att du var utbytbar? Inte ens i mitt hjärta, kompis.