torsdag 20 mars 2008

Jag processar det ännu

Det är natt och jag läser Mats Jonssons Serieroman "Hey Princess". Varje gång jag läser den undrar jag om jag egentligen har läst den förut. Så mycket nya saker hittar jag i den varje gång. Så rikt är hans berättande. Denna gång är det historien om berättarjagets destruktiva relation med den depressiva Åse som griper mig fullständigt. Efteråt minns jag inte vad jag drömmer. Jag vaknar innan tidningen kommit. Tröttheten regerar mig fortfarande. Ändå gjorde jag ingenting speciellt igår. Skrev ut saker. Kom till insikt om vad jag skall göra härnäst. Det är då jag inser att det inte finns någon skoltid att passa denna morgon. Jag ställer om klockan och tänker att jag kanske vaknar utvilad. Då vaknar lill-gullisen. Säger att han inte orkar sova mer. Att vi inte kan sova hela dagen. Klockan är kanske kvart över fem och jag tänker att man borde kunna stoppa in en argumentation med honom som en del i medieträning för politiker. Så skarpa är hans argument i sin enkelhet. Så omöjlig kan en tre och ett halvt-åring vara att vedersäga ibland. Denna morgon går han segrande ur viljornas kamp. Hade jag verkligen velat hade utgången blivit annorlunda, ok? Sedan är jag i badrummet och tänker att jag förstår mycket men inte hur man kan underlåta att svara på brev från sitt barn som man inte träffat på år. Varför tänker jag på det? Kanske såg jag något på TV som blev kvar i mig. Ett inslag om en dotter som skrev till sin pappa om och om igen utan att få svar. Jag processar det ännu. Nu slår jag på TV:n igen. Det är en intervju med Pugh Rogefeldt. "Vad tycker du om dagens rock på svenska? frågar reportern. "Finns det någon?" svarar sextioåringen i bandana. Varför gör män som han det så svårt för sig? Jag sa någon gång i någon tidning att jag tyckte hans första skiva var bra. Sedan dess vill vissa alltid prata Pugh med mig för att de tror att jag är ett stort fan. Nu får jag en negativ känsla av honom. Egentligen slår jag på TV:n för att jag hoppas få se en sågning av den nya Colin Nutley filmen. Den känns som ett ofrivilligt monument över en urartning som pågått länge.
Nu försöker min dotter spela "Lilla katt" på altblockflöjt. Hon älskar när jag gör det och är jätteimponerad av att jag kan. Att låta sig imponeras, absorberas. Vilken fin och ren egenskap det är. Att en gång ha gått i blockflöjtskola är inte heller dumt.

1 kommentar:

Suzesan sa...

Glad Påsk. Vilket fint inlägg.
/S