Var ligger Medborgarplatsens närmaste surfingstrand?

Efter lunchen med Anita gick jag nerför Nybrogatan med solen i ögonen på väg mot framtiden och ingenstans. Ringde A. Han satt och klippte. Han har ett sätt att inte ha tid att prata som är omöjligt att ta illa upp av. Tydligen är han och jag de sista i denna värld som egentligen ringer eller har tid för varandra. Nästan. För sedan ringde jag min vän Indien-resenären som härom veckan var på väg att dränkas i en jättevåg. Han hade bodysurfat en bit ut så där som han gjort tusen gånger när den plötsligt kom: Vågen som var tre gånger större än alla andra. Den slog honom mot havsbottnen så hårt att axeln gick ur led. Han sa att det var som att tumla runt i en gigantisk tvättmaskin. Nu fikade vi och han var lätt personlighetsförändrad sådär som alla som varit nära det svarta skynket och har jävligt ont i en eller flera kropsdelar. Det var efteråt, när jag rörde mig igenom stadsdelens nyaste galleria, som jag såg dem: Surfingbrädorna. Inte skateboards, inte vindsurfingbrädor utan rätt och slätt surfingbrädor. Okej för stadsjeepar, märkeskostymer i förorten, sadel på grisen, men detta måste väl ändå vara rekord i diskrepans mellan vad vi är och vad vi föreställer. Var ligger Medborgarplatsens närmaste surfingstrand? Vid Nordafrikas västkust? Norr om Agadir? Jag minns Berlin förra helgen. De eldslukande punkarna. De fattiga barnen av västerlandet som lever som vi är vana att se barn i tredje världen göra. Jag trodde jag funnit monumentet över urartning av hela detta grundupplägg. Lite visste jag, eller hur man säger.