Lasse Åberg VS Kimya Dawson

Igår då: Barnen hatade Andy Warhol men älskade kuddrummet. Den svartvita filmsnutten där en cirka tjugoårig, långhårig David Bowie hälsar på i The Factory och stressat förklarar att han bara är i NY för att hitta en producent till sin nästa skiva ändrade inte på faktum: Promenaden genom det överväldigande landskapet av filmdukar hängande från taket blev i första hand en historia om förhandlingar med världens mest kräsna, tvåhövdade konstpublik. Själv blev jag förhäxad av sekvensen där Nico spelar tamburin omgiven av The Velvet Underground och med sin son sittande vid sina fötter. Den var som ett gammalt kungafamiljsporträtt, fast så mycket mer berörande eftersom man kände till litet grann om histiorien runt omkring. John Cale var för övrigt i morgontidningen härom dagen och jag fann det smått knäckande hur snyggt han åldrats i jämförelse med till exempel Lou Reed. Bara för att ta ett exempel. Kanske finns det litet rättvisa i världen ändå. Vi som som vagt kan vår rockhistoria vet ju hur elak Reed var mot Cale.
Senare i den där lekhörnan där barnen varit miljarder gånger var humöret hos de små på topp igen. Min son hälsade med namn på en jämnårig flicka jag aldrig sett förut. Jag skulle skriva något om 3.5-åringars näverksbyggande om det inte hade känts smaklöst. Eftermiddagen förflöt i de husshållsnära sysslornas tecken. Och senare i schlagerns. Skymtade jag min gamle bandkamrat Jörgen Wall där på trummor bakom Carola? Jag ville tro det. Kanske är det det enda som räknas. Igår hamnade jag för övrigt i en diskussion om vem som var kändast: Lasse Åberg eller Kimya Dawson. Tror den började med att min dotter skulle berätta något på ämnet den kändaste människa hon mött. Själv hade jag hela eftermiddagen svårt att tänka på grund av att en artikel höll på att ta form i min hjärna. Skulle knackat ner rubbet och lagt ut det här men har bestämt mig för att den kommer kosta pengar. Nyss åkte jag förbi gamla Hornstull och Mickes Skivor. Jag tänkte på vad jag hört: Att han när hans tjej lämnade honom experimenterade med idén om att ha öppet dygnet runt. Att det i hans lägenhet finns en skivback helt och allenast innehållande Dire Straits "Brothers in arms". Nu slipper barnen konst ett tag. Förutom Mangan som min dotter tecknar mitt emot mig vid köksbordet i skrivande stund. Han bredvid är förtjust och det bara kvittrar om världens vackraste duo. Då och då piper telefonen. Det är vänner som skriver att de inte kan hjälpa mig med barnpassning. Man skulle kunna säga att det rullar på.